Höj rösten för världens kristna

Ett erkännande i parlament runt om i världen skapar opinion i frågan och binder regeringar att agera inom ramen för FN-systemet, skriver sju svenska kyrkoledare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Solidaritet med den förföljda kyrkan är en kristen skyldighet. När Paulus skrev till församlingen i Korinth betonade han den omsorg kristna – oavsett etnicitet, kulturell bakgrund och geografi – bör ha för varandra, genom att likna den vid hur en kropps olika delar är beroende av varandra. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra” (1 Kor 12:26).

I norra Nigeria slaktas kristna i både kyrkor och vardagsrum. I Libyen har invandrade koptiska kristna från Egypten och etiopiska kristna halshuggits. I Pakistan utsattes kristna familjer nyligen för ett bombattentat under sitt påskfirande i en nöjes­park. Förra månaden dödades en grupp kvinnor från Moder Teresas nunneorden i Jemen. Deras präst kidnappades.

I samband med 101-årsdagen av det armeniska folkmordet, intensifierades striderna mellan rebellerna och regeringsstyrkor i den syriska staden Aleppo. Den kristna hjälporganisationen Barnabas Fund uppgav då att stadens kristna armeniska befolkning, ättlingar till dem som flydde folkmordet i Turkiet, är särskilt utsatta: ”Vi ska visa armenierna och de kristna vilka vi är… Vi har fått order att inte lämna någon armenier i området”, meddelade rebellerna.

I spåren av Islamiska statens våldsdåd i Syrien och Irak riskerar den kristna tron utrotning i en av de regioner där den funnits allra längst. Förutom Israel är Irak det land med mest biblisk aktivitet: Abraham utgick därifrån, Israels tolv stammar föddes där, Ester var drottning där, Daniel tjänstgjorde där, Jona predikade i Nineve, och så vidare.

I Damaskus, i dag Syriens huvudstad, döptes Paulus. I Antiokia, i dåvarande Syrien och nuvarande södra Turkiet, grundades den församling som sände ut Paulus och Barnabbas på åtskilliga missionsresor, bland annat till Europa.

Det var även där som Jesu lärjungar för första gången blev kända under beteckningen ”kristna”.

Några år efter millennieskiftet uppskattades antalet kristna i Irak uppgå till 1,5 miljoner. I dag talar en del bedömare om så få som 200 000. Våra trosbröder fördrivs aktivt.

När kyrkklockorna tystnade i Mosul, i norra Irak, sommaren 2014 var det första gången på nära två tusen år. Nu måste kristna församlingar i Sverige och resten av Västvärlden höja sin röst när deras tystnar.

I dag den 11 maj debatterar och röstar riksdagen om huruvida riksdagen ska uppmana regeringen att erkänna Islamiska statens förbrytelser mot kristna (kaldéer/syrianer/assyrier), jezider och andra etno-religiösa minoriteter som folkmord. Det råder egentligen ingen större dispyt i sakfrågan – det är verkligen ett folkmord.

Enligt flera experter på FN:s folkmordskonvention är kriterierna uppfyllda sedan länge. Om man läser folkmordskonventionen och jämför med Islamiska statens aktiviteter, om man frågar ledande folkrättsexperter, är frågan rent sakligt avgjord.

Bland dem som menar att riksdagen är fel forum för ett folkmordserkännande säger man att frågan i grunden är juridisk, inte politisk. Men det bygger på ett felaktigt resonemang. I FN:s säkerhetsråd sitter ambassadörer och agerar, och röstar, efter direktiv från regeringar – från politiker. Att deras åsikter enbart skulle vara juridiska i kontrast till beslut i andra politiska instanser, är ett märkligt resonemang.

Ord spelar roll. Gång på gång visar den moderna historien att folkmordsbegreppet har en laddning som får saker att hända­. Exempel som Rwanda och folkmorden i forna Jugoslavien visar att omvärlden agerar först när det i breda sammanhang börjat talas om just folkmord.

Folkrättsligt ägs frågan av FN:s säkerhetsråd. Ett folkmordserkännande där skulle innebära att den FN-princip som kallas R2P – ”responsibility to protect” – aktiveras. Den innebär en kollektiv skyldighet för världssamfundet att agera och göra vad som behövs för att skydda utsatta folkgrupper.

Europaparlamentet, amerikanska kongressen och brittiska underhuset har redan erkänt folkmordet. Den svenska riksdagen skulle hamna i gott sällskap om man valde att göra detsamma.

Ett erkännande i parlament runt om i världen ökar trycket, skapar opinion i frågan och binder regeringar att agera inom ramen för FN-systemet. Erkännanden i nationella parlament innebär också en form av upprättelse för offren; det ger ett moraliskt stöd.

Vad kan då Sverige göra? Bland annat kan regeringen initiera frågan i FN:s generalförsamling och begära där att säkerhetsrådet tar sig an frågan. Även i Europeiska Rådet har Sverige möjlighet att agera för att skapa samsyn i de europeiska staterna.

Situationen är akut. Det pågår ett folkmord.

Stefan Gustavsson­, Svenska evan­geliska alliansen

Stefan Holmström­, EFS

Pelle Hörnmark­, Pingst FFS

Kjell Larsson­, Svenska alliansmissionen

Joakim Lundqvist­, Trosrörelsen

Daniel Norburg­, Evangeliska frikyrkan

Marie Willermark­, Frälsningsarmén

Säg din mening

Håller du med debattörerna?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Kommentera artikeln

Du som kommenterar på Dagen.se måste ha ett Facebook-konto och följa våra regler.
Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan
Marit Karlsson, överläkare och lektor i pallativ medicin.
Foto: Istock och Inger Alestig
Foto: Istock och Inger Alestig