Hur lever vi med försoningen?

Hur skall man hantera detta? Hur skall man leva med försoningen om man kränkt en annan?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

När alla resonemang kokat ned, för att, om bilden från köket tillåts, bli en smakfull sås, så handlar försoningsdebatter i sista ändan om mycket mer och annorlunda än vilka teoretiska övertygelser vi har. Nej, jag försöker inte smita från frågan, eller relativisera den: själv är jag övertygad om att den objektiva försoningsläran, den om ett ställföreträdande offer, i Rosenius’ anda, är den rätta. Här förläggs försoningsskeendet utanför den troende människan, till Kristi kors och vad som hände där i tid och rum, och som följd av detta, en rättfärdiggörelselära av externt slag: Gud förklarar den som tror rättfärdig på grund av vad Kristus gjort, och som den kristne då kan åberopa.

Men just därför blir den farlig. Hur då?

Jo, därför att skeendet så förläggs till Guds handlande, att det egna handlandet blir lite värt, för att inte säga oväsentligt; ja, ju mindre desto bättre; ju mer ära till Gud. Och när det gäller vad som förvärvat oss frälsning, Kristi blodiga död, så finns det förstås inget att invända.

Problemet kommer när man sedan skall leva med detta.

För att resonera om något aktuellt: Pensionsförmånerna till den tidigare stiftelsestyrelsen för Livets ord, eller för den delen till övergrepp och svek mot medlemmar av tidigare ledare.

Sådana har med all säkerhet ägt rum inom Livets ord, eftersom det har ägt rum inom andra frikyrkosamfund, till exempel inom Pingst.

Hur skall man hantera detta? Hur skall man leva med försoningen om man kränkt en annan?

Har icke-trendiga ord som ’omvändelse’, ’sinnesändring’, ’ånger’, ’bättring’ relevans för den troende? Jag menar att de har det, därför att Nåden syftar någonstans: den ges till oss sådana vi är, för att vi inte skall fortsätta vara det (Titus 2:11,12).

Man kan inte som Ulf Ekman generellt bara säga ”förlåt” om det begåtts felaktigheter, eller apropå en DN-intervju: ”det är lätt att vara efterklok.” Det står ingenstans i Bibeln att man skall säga ”förlåt” till andra när man skadat eller sårat dem. Däremot skall man ångra sig (Luk 17:1-4). Skillnaden mellan att säga ”förlåt” och ånger är den, att ånger har med bättring att göra, att ställa till rätta. Tar det ned något av ens prestige, så har man fel sorts andlig värdighet.

Jag kan inte alla turerna i pensionsförmånsfrågan för Livets Ord. Jag har inte orkat ta del av dem. Men ett intryck dröjer sig kvar: det var olyckligt agerat. Så säger alla.

Nå, varför då inte visa ånger på ett sätt som svarar mot Trosrörelsens övrigt frimodigt stora anspråk: varför inte göra som Sackeus (Luk 19:1-10)? ”Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka.” (Nej, det står ingenstans att Jesus krävde detta av Sackeus, men vi får väl förmoda att han med sitt hjärtas ånger och sin följande överdådiga storsinthet samtidigt fixade sin egen förtroendefråga i Jeriko, på ett bräde.)

Vad skulle ett liknande handlande för Livets ord innebära gentemot dem som troget arbetat men som fick år av pensioner uteblivna?

Och om det är så ”lätt att vara efterklok” för Ulf Ekman: Varför inte vara just det då, och lyssna på dem som skadats och höra efter hur en förlikning skulle kunna gå till? Varför skulle ”efterklokhet” nödvändigtvis innebära passivitet?

Så är vi tillbaka till frågan om omvändelsetexter gäller oss kristna, och hur vi lever med försoningen. Utan ånger över girighet, ingen väckelse. Utan sorg över övergrepp, inget förtroende. Men ingen skall peka finger åt Livets Ord. Problemet är allmänt.

Bo Krister Ljungberg

Testfråga, debatt

Håller du med?

Ja
Nej

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Anna Westerholm, Skolverket.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo