I detta är Knutby ett föredöme

Det är inte bara Knutby-församlingen som präglas av tystnadskultur. Även kristenheten i stort skulle behöva större självinsikt, skriver H. Peter Lundberg.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Med bakgrund av den offentliga uppmärksamheten kring Knutby Filadelfia har jag inte lyckats undgå att reflektera över tystnadskulturen som jag, i flera andra kristna sammanhang bevittnat och som tycks vara djupt rotat inom kristenheten.

Sekt är ett begrepp som många gånger används vårdslöst och har ofta ett bakomliggande stigmatiserande motiv. Inom modern religionspsykologisk forskning är begreppet omtvistat och har, i mångas öron en negativ klang. Ofta är bilden av en rörelse inte ensidig utan mångfacetterad och mer komplex än vad som ryms i ordet ”sekt”. Paradoxalt är att samma grupp kristna som tveklöst hänför Knutby Filadelfia till kategorin sekt samtidigt kan opponera sig mot att tillskriva andra rörelser inom kristenheten epitetet sekt trots att man, i dessa kan skönja liknande förutsättningar såsom i Knutby.

Få skulle invända att de tragiska händelserna i Knutby är något annat än ett uttryck för en destruktiv religiositet. Dock vill jag hävda att exemplet Knutby har mer att lära den svenska kristenheten än enbart att tjäna som ett dåligt exempel för ”oss andra” som inte anser oss tillhöra en sekt. Genom detta perspektiv vill jag hävda att förhållningssättet mot Knutby Filadelfia är en stigmatisering som möjliggör att kristenhetens många sektbeteenden förblir blinda fläckar. Bör vi kanske betona sektbeteenden i rörelser snarare än att kategorisera (stämpla) ett visst sammanhang som en sekt oavsett om vi ställer oss positivt eller negativt till rörelsen i stort? Enkelt uttryckt så efterfrågar jag en gnutta självinsikt och välbehövlig självkritik hos oss alla.

Ett sektbeteende som ofta utelämnas i sektdebatter är avsaknaden av möjligheten för medlemmar eller utomstående att komma med befogad kritik, inte med syftet att stämpla sammanhanget utan för att tydliggöra maktstrukturer, definiera tveksamma bibliska läror eller för att konkretisera vad en rörelse egentligen menar med luddiga uttryck såsom exempelvis ”andlig förnyelse”.

En klingande varningsklocka är därmed avsaknaden av respons på ett befogat ifrågasättande, en ärlig efterlysning av förtydligande av en lära som kanske vid första anblicken tycks överensstämma med vissa grundläggande bibliska principer men som efter en mer noggrann prövning visar sig avvika från grundläggande kristen tro.

Kristenheten bör se upp för kristna ledare som uttrycker sig nedlåtande eller bemöter med tystnad dem som ärligt vill ifrågasätta det som de uppfattar som obibliska och förment kristna läror. Sådana ledare gömmer sig bakom beteendet att tillskriva sina kritiker epitet som ”andlig omognad”, ”bitterhet”, eller att syssla med ”teologiska hårklyverier”. Det är också mycket viktigt att tydliggöra betydelsen av diskutabla teologiska synpunkter till exempel att Jesus utförde mirakler som en andefylld människa, inte som Gud, för att eliminera risken att de förklaras med svävande uttalanden såsom ”det är så lätt att missförstå budskapet”, ”det betyder egentligen något annat än det som står” eller ” men så har de ju inte sagt/skrivit”.

Om kristenheten inte öppet kan tala om dessa frågor utan att kritikerna tillskrivs stigmatiserings-, bitterhets- eller omognadsrollen så har vi ett allvarligt sektbeteende i kristenheten.

Min ståndpunkt är att debatten om Knutby Filadelfia präglats av ett vi och de-tänkande och församlingen har således stigmatiserats. Det har funnits en tendens att hänföra Knutby till kategorin sekt i stället för att tala om sektbeteende eller som Knutby-pastorn Peter Gembäck sagt att det varit en grupp i församlingen, inte hela församlingen som känt till vad som pågått. Det som skett i Knutby är, enligt min uppfattning, en komplicerad kedja av andliga mekanismer och en social stratifiering där flera av medlemmarna utvecklats till både förövare och offer. Åsa Jacobsson (tidigare Waldau) är, som jag ser det minst lika mycket offer som de övriga inblandande.

Den övriga kristenheten tenderar att tillskriva det egna sammanhanget överdrivet positiva attribut medan de tillskriver medlemmarna i Knutby överdrivet negativa dito, kanske för att skapa känslan av att ”vi” inte är som ”de”. Som jag inledningsvis skrev bör vi kanske se Knutby som ett föredöme snarare än ett varnade exempel med tanke på att medlemmarna faktiskt till slut började prata öppet. Med en sådan öppenhet i alla kristna sammanhang kan sekt-beteenden stävjas i god tid innan det gått för långt.

H. Peter Lundberg, frilansskribent och idéhistoriker

Läs de senaste artiklarna om Knutby

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
TORPKONFERENSEN
Premium
Premium
Foto: Jordan Strauss
Nyheter
Foto: Fredrik Sandberg/Adam Wrafter/TT
NYHEMSVECKAN
Premium
Foto: Josefin Lilja
Ledare
Premium
Foto: Johannes Ottestig