Ida-Maria Brengesjö: Något går sönder i mig när lovsång hånas

Kanske är den största sorgen och smärtan just frågan om jag alltid måste söka mig utanför mitt eget sammanhang för att få uppleva den form av tillbedjan jag älskar?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Just nu är det en sorg jag bär som jag någonstans funderar på om det är någon mer som kan känna igen sig i?

Jag har de senaste åren brottats med en fundering in i mina kyrkliga sammanhang. För att förtydliga – inte en speciell församling utan snarare kyrkan som helhet och Equmeniakyrkan i synnerhet, och som gång på gång även yttrar sig i lokala sammanhang. Det rör frågan om vem det är som har tolkningsföreträde kring hur en gudstjänst och kyrkas liv ska utformas. Låt mig förklara.

Kanske bottnar allt i en sorg och saknad över en form av tillbedjan som jag personligen längtar efter och jag även tror många med mig. Där lovsången får ta plats, där tillbedjan får ges tid, där bönen är levande och Guds Ande närvarande på ett sätt som jag alltför sällan upplever i mitt eget sammanhang. Och kanske är den största sorgen och smärtan frågan om ifall jag alltid måste söka mig utanför mitt eget sammanhang (den kyrka jag älskar) för att få uppleva den form av tillbedjan jag älskar? Är det omöjligt att förena dessa?

Jag vet att det handlar om att vi måste respektera varandra, att vi är ett kyrkligt sammanhang med en enorm bredd och där många uttryck ska rymmas. Jag vet det och jag är stolt över det! Men just därför saknar jag att det uttryckssätt jag själv älskar sällan ryms.

Trots att jag vet vad jag längtar efter upplever jag att jag många gånger får stå tillbaka, får anpassa mig och lyssna in för att respektera alla de som tycker något annat. Som söker det mer lågmälda, som kanske vill ha mer av psalmer och stillhet, eller helt enkelt av respekt för äldre generationer som har sina uttryckssätt för tillbedjan. Detta är helt okej med mig och något jag tycker är en självklarhet i en församling och kyrka där vi är olika. Jag kan inte alltid få mitt, det är självklart och måste ibland få vara så.

Det jag däremot har funderat mycket på det senaste är att jag inte alltid upplever samma respekt tillbaka. Att en hel del människor (i blandade åldrar) anser sig ha rätt att raljera över min tillbedjan. Självklart inte mot mig personligen, men man raljerar över "den fruktansvärda lovsången", att bönestunden håller på så gräsligt länge, att det bara upprepas och så vidare. Och för mig är det okej om man tycker så, jag samtalar gärna och kan förklara och motivera varför jag tänker annorlunda.

Men det som inte är okej är att det någonstans anses tillåtet att raljera och trycka ner vissa uttryckssätt i kyrkan. Och varje gång jag hör dessa gliringar, varje gång jag hör människor förfasa sig över lovsången i kyrkan går något sönder i mig. Det sätt jag älskar att närma mig Gud på, som för mig är en otroligt stor del av att få andas in Guds närhet och få bli fylld av Hans Ande – anses någonstans inte lika mycket värt, inte lika fint, inte lika värt att respektera.

Läs också Frida Park: Känn dig fri att sitta eller stå när vi sjunger lovsång

 

Och jag vet att vissa uttryckssätt och framför allt människors maktutövande har sårat människor genom tiderna – jag vet det, jag har själv mött det och jag förstår det – men sättet som det i dag hanteras på i kyrkan, där vissa uttryck inte ens får komma fram, är återigen att göra våld på människors andliga upplevelser och ytterst sett deras tillbedjan och intima relation till Gud.

Det finns en sorg inom mig kring detta. En sorg jag burit på i några år och som jag ännu inte vet hur jag, eller hur vi som kyrka ska möta och hantera. Jag längtar efter mer. Hur gör vi?

Ida-Maria Brengesjö, pastor och evangelist i Equmeniakyrkan

Läs också Frida Park: Sjunger de unga ännu med de gamla?

Läs mer om lovsång

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

1 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Roland Hellsten.
Foto: Per-Johan Thörn/Natanael Gindemo/Moa Almeräng
Foto: Per-Johan Thörn/Natanael Gindemo/Moa Almeräng
ARTIKELSERIE: PÅ DJUPET MED...
Joakim Lundqvist.
Foto: Sara Källner
Foto: Sara Källner