Debatt

Inför tolvårsgräns för religion

Tolvårsgräns för religiös utövning på barn kan vara en tankeställare både för föräldrarna och trossamfunden och uppmuntra ett kritiskt tänkande. Det menar Margó Ingvardsson.

Under alla år som jag intresserat mig för hur barn och vuxna mår i auktoritära religiösa rörelser, har jag aldrig träffat någon som medvetet anslutit sig till det slags trossamfund som vi lite slarvigt brukar kalla sekt. De berättelser som jag fått ta del av handlar om sökande människor som funnit en grupp troende, trevliga, vänliga, medmänniskor och en karismatisk ledare. I gruppen har den sökande, kanske för första gången i livet, blivit positivt bekräftad som en viktig person. Den nya medlemmen får nästan alltid höra att hon/han är utvald och att Gud har en särskild plan för personen ifråga. Många sökande lockas även av tydliga svar på frågor om meningen med livet och vad som kommer att hända efter döden.

Fortfarande finns det en föreställning om att det skulle finnas en särskild personlighetstyp som löper större risk än andra att lockas in i ”sekter”. Men ingen forskning visar att det är så, däremot finns det situationer i livet när vi är mer mottagliga för religiös fanatism.

På frågan när hoppet om ett lyckligt liv i gemenskap med Gud och rörelsen förbyttes i kränkningar, hot, psykiska och ibland även fysiska övergrepp, är svaren svävande. De flesta beskriver det som en process där livet i rörelsen sakta inskränks. En startpunkt kan vara att rörelsens metoder och ledning inte får ifrågasättas. Därefter kommer isolering från medlemmens familj, och samhället. När processen nått så långt och den egna identiteten börjar suddas ut för att ersättas med rörelsens identitet har motståndskraften mot att underkasta sig försvunnit och då är det möjligt att utsätta personen för fysiska och psykiska övergrepp.

I april 2012 fick jag en artikel publicerad på DN Debatt, där jag bland annat efterlyste att företrädare för trossamfunden skulle tillkännage att djävuls-andeutdrivning är en vidskeplig kvarleva från medeltiden. På dn.se fick jag svar från Anders Wejryd, Anders Arborelius, Julius Shabo, och Pelle Hörnmark för Sveriges Kristna Råds presidium. De tar avstånd från sedvänjor som är skadliga för barn. Det är givetvis bra men jag hade blivit förvånad om de inte tagit avstånd från denna form av barnmisshandel. Däremot säger dessa religiösa företrädare inget om sin syn på djävulsutdrivning när det gäller vuxna.

Civilminister Stefan Attefall kommenterade min artikel om djävulsutdrivning på barn och andra övergrepp i religionens namn med att det jag skrev är befängt och tramsigt.

Den som inte tror att djävulsutdrivning pågår i vårt land i nutid, kan utöver befintliga domstolsutsagor, läsa Margaretha Sturessons bok ”Om det så skulle kosta mig livet”.

I den beskriver hon sitt liv och den fysiska djävulsutdrivning hon utsattes för i Kristet center syd. Den rörelsen verkar ännu men under annat namn.

Ett HVB-hem, Sjöhamra i Åkersberga kommun, har precis fått tillstånd att i behandlingen av patienter med psykiatriska och psykiska problem, använda en andligt inriktad själavårdsbehandling. Enligt vårdhemmets egna uppgifter bygger den religiösa behandlingen på vad de kallar 7-stegsmodellen, konstruerad av en av rörelsens pastorer. Hon är grundare av bibelskolan ”Jesus helar och upprättar”. Denna behandlingsmetod har inget med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra. Patienter befinner sig alltid i beroendeställning till sina vårdgivare. Är det inte ­oetiskt att i den situationen utöva den egna trosföreställningen på sina patienter? Vad är Sjöhamrahemmets uppfattning om orsaken till sjukdom och olyckor? Ingår andeutdrivning i trosföreställningen?

En tolvårsgräns för religiös utövning på barn kan fungera som en tankeställare både för föräldrarna och trossamfunden och uppmuntra ett kritiskt och självständigt tänkande. Att forma barn med synd- och skambeläggande samt hot om straff både i detta livet och efter döden kan skada barnet.

De ”frivilliga” andakterna och bönestunderna i friskolorna är inte i överensstämmelse med skollagen och kravet på icke religiös undervisning.

Ett tillägg i brottsbalken om ”otillbörlig påverkan” som jag föreslog i utredningen SOU 1998:113, Samhället och nyandligheten, kan skydda personer för extrema handlingar och förebygga en destruktiv utveckling.

Jag efterlyser ännu en gång trossamfundens åsikter om djävuls- eller andeutdrivning. Är det inte dags nu att förpassa denna vidskepliga ritual till ockultismens och vantrons skräphög?

Anser trossamfunden att det finns fler medicinska områden än psykiatrin, där religiös behandling kan jämställas med vetenskaplig medicinsk vård?

Margó Ingvardsson

Fler artiklar för dig