Ingemar Helmner: Fler måste börja göra pastorns arbete

Risken finns att pastorn mest ses som en anställd tjänsteman för vilken man kan utforma alla tänkbara krav och arbetsbeskrivningar, skriver Ingemar Helmner.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Varför avslutar många pastorer sin tjänst? Varför drabbas man av trötthet och frustration i stället för att känna inspiration och entusiasm? Är den färdigsydda pastorskostymen obekväm, kanske för trång? Svarar inte verkligheten mot den dröm man bar på? Jag vill nämna tre saker som hör samman med pastorsrollen: kallelse, utbildning och anställning.

Kallelse: Vi behöver lyfta fram kallelsebegreppet på ett tydligare sätt. Det är omöjligt att fungera som förkunnare och andlig ledare utan en bärande kallelse. Att vara förkunnare är inte ett arbete bland många andra. Det är ett uppdrag från Gud! Det hjälper inte om jag har de finaste betygen från erkända teologiska lärosäten om inte Gud med eldskrift skrivit in heliga kallelseord i min själ. Därför är det så viktigt att rätt atmosfär är rådande i den lokala församlingen. Att där finns en andlig födslokraft som gör att unga människor, som brottas med kallelsefrågor, får hjälp att bejaka det Gud lagt ned i deras liv. Församlingen bör vara en plantskola. En miljö där vi får pröva våra vingar och bekräftas i vår kallelse.

Visst kan man ”söka en ledig tjänst”, men frågar vi med allvar vad Gud vill? Förvissningen om att vara ledd av Gud in i de gärningar han förberett föder vila, trygghet och frimodighet. Utan detta perspektiv finns risken att pastorn mest ses som en anställd tjänsteman för vilken man kan utforma alla tänkbara krav och arbetsbeskrivningar. Har kyrkan respekt för kallelsebegreppet, och tagit sig tid att be om ”en tjänare efter Guds hjärta”, tar man emot pastorn som just en gåva från Gud, med de förtjänster och svagheter han eller hon må vara behäftad med.

Utbildning: För femtio år sedan kom man inte in på en pastorsutbildning med mindre än att man kunde vittna om en personlig kallelse, haft tillfälle att pröva kallelsen i församlingstjänst, samt hade äldre pastorers rekommendation. Det innebar att hela utbildningstiden var helt inriktad på att forma och förbereda för ett liv som förkunnare. Givetvis var merparten av lärarna pastorer, präglade av en stark kallelse och med lång erfarenhet av församlingsarbete. Teologiska studier blandades med bön om andlig utrustning samt inspirerande besök ute i lokala församlingar. I dag är teologisk utbildning beroende av statliga pengar och därför mån om akademisk status. Men, rustar den morgondagens förkunnare?

Anställning: Hur kommer det sig att Paulus, med uppdrag av Gud att ge den grundläggande undervisningen om församlingen, såg som viktigt att vara fri, oberoende och självförsörjande? Varför lyfts inte detta fram mera då vi talar om effektiv och fungerande tjänst i Guds rike? Anställningen kan faktiskt bli som en snara om halsen. Jag har mött så många unga predikanter som tappat frimodighet och glädje därför att de har ”hundra arbetsgivare” som vill få valuta för vad de betalar för.

Den stackars pastorn i en mindre församling ska varje söndag hålla brinnande kollekttal för att få in pengar till sin egen lön! Han ska vara både anställd och ansvarig ledare i en och samma person.

Läs också Pingst utreder varför deras pastorer slutar
 

Varför inte satsa på att utbilda, uppmuntra och träna ”lekmannaledare”? Många församlingar, de flesta i Sverige, har under hundra medlemmar. Där tror jag att det vore mycket bättre att ge stöd åt tre eller fyra medlemmar som känner kallelsen att leda församlingen, vid sidan av sitt ordinarie arbete, än att en ensam pastor ska få hela bördan över sina axlar. Och denne pastor lider ofta av sin isolering och ensamhet.

I stället för att 80 procent av kollekten går åt till att täcka hans eller hennes lön kunde medel frigöras för evangelisation samt en mycket större bredd på undervisningen genom att duktiga bibellärare och inspirerade evangelister kom på besök. Jag tror det skulle vara mera dynamiskt.

Här tror jag att det behövs mod att tänka nytt. Våra samfund borde forma ännu mera genomtänkt utbildning för lekmannaledare, men också ägna sig åt att mejsla fram spjutspetsar – resurspersoner. Duktiga bibellärare, som bara ägnar sig åt att förädla och fördjupa sin speciella gåva. Pionjärarbetare, som vågar gå till obrutna fält. Evangelister som gör att församlingen börjar gå havande med nöd för medmänniskors frälsning.

Då jag samtalar med ungdomar som bär på en kallelse att tjäna Gud uppmuntrar jag dem ofta att skaffa sig en bra yrkesutbildning så de kan ordna sin egen försörjning. Framöver kanske vi inte har råd och möjlighet att anställa och avlöna på samma sätt.

Det kan bli en tid då kallelse ännu mera kommer i fokus, och inte förknippas med lönekuvert i första hand.

Ingemar Helmner, evangelist

Läs också Pastorer slutar sin tjänst allt tidigare: ”Frikyrkorna har ett systemfel”

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (82%)
  • Nej (7%)
  • Vet inte (11%)

187 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
"Nordens kallelsestund"
Karin Wiborn och Lars Enarson
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Foto: Pressbild & Joakim Lundgren
Slöjförbud i skolan