Ingen kan hävda att de inget visste

Består världen av 100 nyanser av grått och fläckvisa områden av svart? Det undrar jag under mina mer dystra dagar. Då ser jag hur helvetet existerar som mörka fläckar på vår planet. Under varje nyhetsprogram blir vi informerade om de mörka fläckarna – platser där det pågår konflikter, krig, svält och död. Vi får rapporter om barn som utsätts för övergrepp, kidnappas eller tvingas arbeta från morgon till kväll. Men de svarta fläckarna finns inte bara i avlägsna länder, de kan också finnas bakom grannens stängda dörr.

Så var finns ljuset i världen? Lyser ljuset som starkast hos oss i västvärlden där vi lever i trygg välfärd? Det borde ju vara så. Det borde ju vara så att ljuset från oss lyser så starkt av lycka, välfärd, trygghet, intellektuell upplysning att det till och med förmår lysa upp mörkret i övriga världen.

Under mina dystrare dagar känns det inte speciellt ljust här heller, snarare grått och i stället för att sända ut ljus i världen gör vi den till en ännu mörkare plats. Jag ser hur vi tenderar att bry oss mest om oss själva och vårt eget hus. Vi jobbar för oss själva för att spendera pengar på oss själva. Vi hävdar och identifierar oss genom konsumtion och yrkesmässig position. Har vi inte den rätta yrkestiteln kan vi åtminstone se till att ha en ny bil, ingen frågar om den är köpt på lånade pengar. Att vår konsumerande livsstil – vårt positionerande gentemot andra människor – leder till att barn måste sy våra kläder, att regnskog skövlas och planeten koldioxidförgiftas tycks vara okej. För ingen i vårt upplysta västerland kan hävda att vi inget visste. Alla vet. Alla vet vi att vi är högst delaktiga i förmörkandet av vår jord. När ska vi vända denna trend och börja sprida ljus i stället? Och hur gör man?

Kanske sätter munken och teologen Thomas Merton fingret på vårt grundproblem? "Människor som inte vet något om Gud och vars liv kretsar kring dem själva inbillar sig att de bara kan finna sig själva genom att uppfylla sina egna önskningar, ambitioner och begär, i konflikt med övriga världen."

Många är vi nog som kan relatera till den tillfredsställelse som uppstår då vi lyckas uppnå det som någon annan inte lyckas med. Framgången eller ägandet blir extra tillfredsställande när vi sätter den i relation till andras avsaknad av det som jag själv lyckats roffa åt mig av.

Visst kan vi känna igen oss i det? Att livet ofta handlar om att glädjas över avståndet mellan dig och mig. Eller det omvända – att gräma sig över avståndet då jag själv är den som bevittnar andras framgångssagor. Detta handlar förstås inte bara om materiella och ekonomiska aspekter. Lika tillfredsställande kan det vara att känna sig mer intellektuell, humoristisk, duktig eller godhjärtad i jämförelse med andra. Det är väl inget fel i att känna sig godhjärtad, men varför känns det extra bra om mitt hjärta tycks vara varmare än andras? Godheten övergår plötsligt i självgodhet.

Denna fördolda konflikt med våra medmänniskor tar inte bara ork och energi i anspråk, den har en förgörande effekt på hela skapelsen och alla människor som lever i den.

Om vi börjar bekämpa köttet och egot i oss – den del av oss själva som hävdar att vi män­niskor är avskilda från varandra, den del som vill ha det bättre än grannen – som vill glänsa och beundras. Lyckas vi bryta oss loss från denna destruktiva kraft så kan vårt nya liv börja – då har vi vänt trenden i oss själva och det är väl ändå där man får börja.

Lovisa Afzelius, psykiatrisjuksköterska, Tranås