Inte avdragsrätt men gärna statsbidrag

När de fick regeringsmakten tillsattes en utredning som slutade i ingenting. Kritiken mot förslaget var starkt. Den då borgerliga regeringen följde inte heller upp utredningens förslag. Enmansutredare var en känd frikyrkoman, folkpartisten Olle Dahlén.

Därefter har Kristdemokraterna tagit upp frågan och drivit den.

I Broderskapsrörelsen, nuvarande Tro och solidaritet motarbetade vi från början avdragsrätten vid beskattningen. Vi resonerade så här:

Dels krävs en offentlig redovisning, och inom kyrkorna bör gåvor vara anonyma. Den ena handen skall inte veta vad den andra gör.

Dels var det ett krångligt system och exemplen från bland annat Danmark visade på en hel flora av avdragsberättigade organisationer, allt från bridgegrupper till fromma samfund.

Dels visade en undersökning, som vi gjorde i Storbritannien, att det var de redan rika församlingarna med välbärgade församlingsmedlemmar som kunde dra nytta av avdragsrätten medan församlingar i fattiga områden inte hade någon nytta av den.

Men till syvende och sist - varför skulle inte kristna betala sin skatt fullt ut? Det urholkade statens finanser och som en god vän, Edvin Gustafsson, lekmannapredikant och riksdagsledamot, sa till mig: Gud älskar en glad skattebetalare. Det är ju det som byggt upp Välfärdssverige.

Förespråkarna hävdar att gåvorna skulle öka till det civila samhällets fördel. Möjligen. Men forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett visar i boken "Jämlikhetsanden" att gåvogivandet är lika stort, om inte större, i Sverige än i till exempel USA, som har det mest långtgående avdragssystemet.

KD förordar i själva verket mer välgörenhet. Det skall ställas mot välfärdssamhällets mål om rättvis fördelning.

Däremot är civilminister Attefall och KD att gratulera till att anslaget till trossamfunden ökar med tio miljoner kronor. Vi drev den frågan i Broderskapsrörelsen och det slutade i ett årligt anslag på 50 miljoner. Som Dagen påpekat har det legat kvar på den nivån under många år.

Hur det gick till när detta anslag beviljades är en spännande historia där Olof Palme, Ingvar Carlsson, Bertil Zachrisson, och inte minst finansminister Gunnar Sträng var inblandade. I centrum fanns Georg Andersson, ordförande i riksdagens kulturutskott på den tiden när det begav sig. Vi fick också med oss distriktsordförandena för socialdemokraterna i en motion.

Vårt resonemang var följande: De kristna trossamfunden tillhör våra folkrörelser. Flera av dessa hade betydande statsanslag. Svenska kyrkan hade beskattningsrätt och kom därför i överläge. Varför kan inte våra frikyrkor också få ett bidrag till sin samhällsviktiga verksamhet?

Vi resonerade kring frågan hur pengarna skulle fördelas, och av vem? Vi drog oss för att överlåta det till tjänstemän på länsstyrelserna eller socialstyrelsen. De kunde frågan dåligt och vi var rädda för byråkratins irrgångar. Därför föreslog vi, att trossamfunden själva skulle utse en särskild styrelse, och att denna sedan sanktionerades av regeringen. Därmed blev den en myndighet som trossamfunden kunde känna igen - och som hade god kunskap i ämnet. Så kom Nämnden för statligt stöd till Trossamfund (SST) till. Det har fungerat bra, så vitt jag vet.

När jag satt som ombud på Missionskyrkans kyrkokonferens i år så kände jag igen ett statsanslag på cirka 5,5 miljoner. Jag log ett igenkännande leende. I en budget på bortåt 200 miljoner är det naturligtvis inte mycket, men det är dock 5,5 miljoner. Därtill kommer stöd till folkbildning och Sidastödd verksamhet.

Bidrag till pingströrelsen är enligt SST:s årsbok ungefär lika stort som till Missionskyrkan. Särskilt glädjande är att de ortodoxa kyrkorna kan få hjälp. De är i hög grad invandrarkyrkor.

Fördelen med bidrag framför avdragsrätt är att man kan fördela pengarna där de bäst behövs.

Politiskt går vi mot ett mer amerikaniserat samhälle, för att inte säga republikanskt. Det blir mer av välgörenhet och mindre generell välfärd.

Det är oroande att KD medverkar till den utvecklingen.

Och i tillägg. För mig är det helt obegripligt hur man privatiserar hälsovård och skola och därmed bygger in orättvisor i samhällssystemet. Man borde satt en gräns vid icke vinstgivande organisationer, typ Ersta sjukhus och Montessoriskolorna.

Evert Svensson, riksdagsledamot 1957–1991, ordförande i Broderskapsrörelsen 1968–1986