Intolerant med absolut sanning?

Med bakgrund av den debatt som berört läroämbete, grundläggande lärofrågor och teologens primära uppgift inom kyrkan, vill jag dela några reflektioner som berör kärnfrågan om den absoluta sanningens existens. Reflektionerna rör den relativistiska attityd som kan formuleras som "jag har inte sanningen men jag söker den". En attityd som oftast bygger på övertygelsen att en slutgiltig helhetsuppfattning av verkligheten aldrig kan formuleras.

Jag menar att teologins primära uppgift är att ständigt pröva om de teologiska åskådningarna uppfyller normala krav på motsägelsefrihet och konsekvens och analysera om det teologiska språket fungerar. Tillåter man äkta motsägelser i ett system skapar man kaos i vårt förhållande till verkligheten. Med ett annat ord: förvirring! I och med den vanliga logiken har man också tillgång till ett objektivt kriterium för att pröva teologiska system.

Språkligt korrekt skulle den ofta förekommande formuleringen "ett intolerant sanningsbegrepp" vara detsamma som att säga att övertygelsen om en absolut sanning föder intolerans. Ursprungligen menades med tolerans en fördragsamhet med andra religioner som visserligen inte ansågs helt riktiga, men vars bekännelse och praxis kunde tolereras. Utan en övertygelse om sanningen finns ingen tolerans utan endast frågan om hur olika subjektiva intressen kan komma överens med varandra.

Vad menar vi då med ett sökande efter sanningen? Om motivet och målet för sökandet alltså består i att finna det eftersökta, då kan jag inte beteckna sökandet efter sanningen som bättre än kunskapen om sanningen. De forskare, som kommit fram till att problemlösningen de sökt efter inte går att finna, ger upp sina ansträngningar, eftersom ett sökande som redan från början är förgäves har förlorat sitt intresse och ser det som meningslöst.

Leder den absoluta sanningen till intolerans? Med en historia inom kyrkan med legitimering av antisemitism, homofobi och slavägande med mera är frågan mer än relevant. Det latinska ordet absolutus betyder ordagrant "lösgjord". Absolut är något som står för sig självt och som inte är beroende av något annat. Talet om den absoluta sanningen i ordagrann betydelse är alltså en absolut, eller den absoluta, sanning som står för sig själv och som är oberoende av varje slag av andra faktorer, intressen, önskningar som har karaktär av sanning. Av det följer att ingen i egentlig mening kan äga den absoluta sanningen, som om den vore en slags privategendom, då den måste stå över allt privat och individuellt för att vara absolut. En verklig absolut sanning, det vill säga en från alla intressen och emotioner befriad sanning, kan bara tas emot genom ett övertygande i frihet.

Att den absoluta sanningen inte kan ägas bör också alla instanser, som har med den att göra, i grunden vara medvetna om. En författningsdomstols uppgift är inte att bevisa den enda möjliga tolkningen av en grundlagsats, utan positivt ange utrymmet inom vilka författningsenliga beslut måste hålla sig. Detsamma gäller det kyrkliga läroämbetet. Dess uppgift består på samma sätt inte i att definiera det enda möjliga sättet att definiera en trossats, utan att förkasta varje utsaga som inte är förenlig med tron och vid behov ange ramarna för en riktig utläggning av tron.

I motsats till uppfattningen om att den absoluta sanningen leder till intolerans skulle den högsta sanningen i stället kunna möjliggöra den största möjliga tolerans. Den visar oss att vi alltid förblir under dess krav. Toleransen förutsätter övertygelsen om att människovärdet är en absolut sanning! Den som inte delar denna uppfattning riskerar att antingen själv bli intolerant eller att inte ingripa mot intolerans. Existens i fred mellan olika uppfattningar och handlingssätt kan alltid hotas och den är därför alltid i behov av en reflektion över de evidenta gemensamma grundförutsättningarna. En sådan reflektion har därför alltid formen av ett sanningssökande, eftersom enbart en konvention eller ett beslut bara kan utgöra en tillfällig grund ifall den inte vilar på djupare grundförutsättning, som i sig kräver ett fullständigt accepterande – och detta är sanningen.

Häpnadsväckande naivt, eller …? Jag är övertygad om att de två saker jag berör, dels teologins primära uppgift och dels den absoluta sanningens existens, berör den svenska kristenhetens framtid. Övertygelsen om den absoluta sanningens existens handlar inte om tvärsäkerhet utan om en ödmjuk visshet som är grunden för sökande mot Honom som är vårt livs mål – Jesus Kristus.

Torbjörn Helmner, pastor Bockara, doktorand Åbo akademi