Islam jämbördigt med kristen tro?

Det finns en omtyckt idé som rätt ofta förs fram om att vi kristna delar samma rotsystem som de två andra 'arbrahamitiska' religionerna judendom och islam. Vi är, tänker man sig, vuxna ur samma rot och delar samma monoteistiska tro. Och visst, tanken är fin, men också fina tankar kan föra bedrägligt vilse.

Att den kristna tron är vuxen ur den judiska myllan är ju för oss kristna en självklarhet. Vi är, med Paulus ord, vildoliver som ympats in i det äkta olivträdet och ”får del av saven från det äkta trädets rot” (Rom 11:17). Och Paulus är ju medveten om att han själv är ”israelit, ättling till Abraham” (Rom 11:1). Så långt är allt väl. Vår Gud är Israels Gud och en dag skall också det folket upptäcka att den Messias de förkastat var den som skulle komma.

Men vilsenheten i vår tanke uppstår när vi, utan att kanske riktigt reflektera, låter islam träda in som vore det en jämbördig arvtagare till Abraham. Frälsningshistoriens Jesus, Guds son, hans födelse, död, uppståndelse och himmelsfärd är ju det nav kring vilket allt rör sig. Att en religion sexhundra år efter hans inkarnation påstår sig vara en lika sann gudsuppenbarelse faller på sin egen orimlighet.

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud har i Jesus Kristus – om man så kan uttrycka det – satt punkt, eller kanske snarare, ett utropstecken! Det är i och genom honom vi kan leva i en hel relation till Gud. En extra uppenbarelse behövs inte. Han är allt.

Vår uppgift som kristna är därför att älska också vår muslimske granne och vän, men milt och kärleksfullt ändå på det sätt vi kan visa på den tro som var sann redan långt före islam. Att öppna blindas ögon är något som bara vår Herre förmår, men vi kan vara hans redskap.

Tomas Söderhjelm