Ja till yoga i skolan – nej till Gud

I söndags markerade makthavare på Skolverket att det inte får förekomma religiösa inslag i skolavslutningar i kyrkor. Men hur går det ihop med bejakandet av yoga?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Skälet till Skolverkets utspel är att lagen förbjuder konfessionella inslag i skolan. Men några veckor tidigare hade Skolinspektionen ändå godkänt den typ av yoga som utövas på Östermalmsskolan i Stockholm. Där har barn, från förskola upp till årskurs 3, bland annat upprepat stavelsen ”aum”. Detta ord är själva huvudmantrat i hinduismen, en bokstavskombination som antas uttrycka den gudomliga grund- energin i kosmos, där varje enskild bokstav dessutom förknippas med olika gudar inom hinduismen. Upprepning av ordet anses ha en frälsande betydelse. Hur lyckas skolinspektionen godkänna att barn i den lagstadgat icke-konfessionella skolan ska säga ”aum”? Hur kan inspektionen dessutom hävda att både ateister och kristna utan betänkligheter kan syssla med yoga och upprepa stavelsen?

Skolinspektionens beslut sträcker sig så långt i viljan att frikoppla den yoga som utövas på Östermalm från de religiösa rötterna att resonemangen nästan brister. Inspektionen skriver: ”Yoga och hinduism är två skilda saker.” Jag undrar hur många religionshistoriker som instämmer i det. I den mest använda boken om hinduism på universitet och högskolor i Sverige skriver professor Knut Jacobsen: ”Yoga är ett av hinduismens mest betydelsefulla bidrag till mänsklighetens gemensamma religiösa arv.” Man kan inte lättvindigt frikoppla yoga från hinduism om man inte har riktigt goda skäl. Men Skolinspektionen säger att ”syftet med yoga är att sträva efter balans i kropp, sinne och själ.” En specialist på området skulle peka på att yoga ofta förknippas med mer än så.

I beslutet märker man ett medvetet val av perspektiv, ett selektivt seende. De betraktar yoga utifrån ett ”fokus på hälsa och välbefinnande”. Om detta fokus finns i en vanlig svensk skola, så är det alltså oproblematiskt att förskolebarn upprepar stavelsen ”aum”. Man hävdar till och med att ordet inte har ”samma betydelse i hinduismen som i yoga.” Hälsoperspektivet förvandlar alltså innebörden av ordet, vilket känns väldigt lättvindigt. Den expert som Skolinspektionen anlitat, som för övrigt inte är religionshistoriker, menar att ”aum” i dagens kursutbud ofta används ”utan några övergripande religiösa tolkningar”. Därför kan både ateister och kristna använda det!

Skolinspektionen verkar ”kapa” begreppet yoga och placera det i hälsofacket. Man levererar en extremt västerländsk och individualistisk värdering av ett mångsidigt fenomen med religiös förankring. Man kan rent av fråga om skolinspektionen har tillräcklig religionshistorisk kunskap, om kunskapsmålen är uppfyllda?

De viktigaste orden i världens religiösa traditioner är inte bara godtyckliga begrepp som kan betyda vad som helst beroende på vilken individ som använder dem eller valet att ha ”fokus på hälsa och välbefinnande”, som det upprepat står i Skolinspektionens beslut. Betydelsen av religiösa begrepp diskuteras över tid, och tolkningarna formeras i traditioner som förvaltas av många människor. Som västerlänningar har vi särskilt lätt för att skapa ”användarvänliga” och privata tolkningar av religioner som är främmande och annorlunda. Skulle vi kunna använda ord som Jesus eller Allah utifrån ett ”fokus på hälsa och välbefinnande”? Frågan testar Skolinspektionens tolkningsmodell. Det ser ut som en särbehandling.

En annan intressant jämförelse handlar om betydelsen av begrepp inom den religiösa sfären och andra områden, exempelvis politiken. Inom politiken kan valet av enstaka ord, dess eventuellt farliga valörer och associationer väcka en väldig debatt. En politiker som uttrycker främlingsfientliga formuleringar eller till och med ropar Sieg Heil kan räkna med att hamna i en medial orkan. Varför? Jo, ord är inte helt och hållet godtyckliga begrepp. Vi värnar om deras innebörder och diskuterar deras betydelser tillsammans med andra människor i det offentliga rummet. När det gäller betydelsen av religiösa begrepp har vi, särskilt i Sverige, en nästan sällsamt stark tendens till privatisering. Det är upp till individen att avgöra innebörden av ord som ”aum” och liknande begrepp. ”Sant är det som känns rätt och fungerar för mig”. Vad skulle hända om vi tänkte likadant i laddade politiska frågor, eller på andra områden?

När Skolinspektionen gav klartecken för yoga på Östermalmsskolan sa skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (FP) att det var ”en seger för förnuftet.” Fler än jag tycker nog att detta ”förnuft” är synnerligen selektivt, särskilt med tanke på offensiven mot skolavslutningar och adventssamlingar i kyrkan.

På DN-debatt förkunnas att det inte får förekomma inslag av ”bön, välsignelse eller trosbekännelse” i skolan. Men om vi tillämpar Skolinspektionens kriterier och lägger ”fokus på hälsa och välbefinnande” kan det bli möjligt. Det har i alla fall funkat i fallet yoga. Skolinspektionens beslut om yoga kan komma att bli prejudicerande. Det kan bli fritt fram för yoga på olika nivåer i den svenska skolan. Tills vidare tror jag att få ateister och kristna låter sig övertygas av myndighetens försäkringar om att ”aum” bara är ett ”behagligt och avslappnande ljud.”

Lars ohansson, Lärare i religionshistoria vid Örebro Teologiska Högskola,har studerat yoga både i Indien och Sverige, är svensk redaktör för uppslagsverket Nya Religioner.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.