Jakten på sanningen i en värld av "post truth"

Det är människans plikt och privilegium att likna Gud i det att vi söker vad som är objektivt rätt, sant och gott. I dag mer än någonsin. Det skriver Daniel Ringdahl.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den senaste tiden har en strid om verklighetsbeskrivningar förts. Oxford Dictionary utsåg ”post-truth” till 2016 års ord, vilket betyder att ”objektiva fakta är mindre betydelsefulla för att forma den allmänna opinionen än känslor och personlig övertygelse” (oxforddictionaries.com).

Jag argumenterar för att så kallade ”icke-kognitivistiska” teorier om det moraliska språket (forskningsfältet kallas för ”metaetik”), tillsammans med postmodernismens inflytande på samhällsvetenskaperna, har varit avgörande för framväxten av post-truth.

För att förklara icke-kognitivismen måste jag börja med ”kognitivismen”. Enligt kognitivismen uttrycker påståendet ”det är fel att döda” något kognitivt (det vill säga någonting som kan tänkas) som kan vara sant eller falskt, på samma sätt som påståendet ”det snöar ute” kan vara sant eller falskt.

Men vad är det som gör påståendet ”det är fel att döda” sant eller falskt? En kristen kanske hänvisar till Gud, men det var länge sedan Gud var en tillräcklig förklaring i den akademiska filosofin. Många försök har gjorts att förklara moraliska påståendens sanningsvillkor och under 1930- och 1940-talet formulerade filosoferna Ayer och Stevenson teorin ”emotivism”.

Enligt emotivismen uttrycker inte moraliska påståenden någonting kognitivt. I stället uttrycker de känslor. Det verkar givetvis som att påståendena är sanna eller falska men skenet bedrar, och påståendet ”det är fel att döda” betyder egentligen: ”Döda: BUU!!!” vilket inte kan vara sant eller falskt.

Att säga ”det är fel att döda” är i grunden inte annorlunda än att skrika i en hejarklack, om än det givetvis framstår som mer sofistikerat.

Emotivismen har efterhand övergivits men själva icke-kognitivismen har vidareutvecklats av bland andra Richard Hare, Alan Gibbard och Simon Blackburn. Om icke-kognitivismen är sann innebär det att målet för etiskt resonerande inte är att nå sanning utan att övertyga genom att påverka människors känslor, vilket gör att manipulation i praktiken ligger nära till hands.

Icke-kognitivismen är således bokstavligen moraliskt resonerande ”post-truth”.

Sedan 1970-talet har postmodernismen blivit stor inom samhällsvetenskaperna. Under min lärarutbildning fick jag lära mig att kunskap inte är någonting objektivt som ska förmedlas från lärare till elev utan någonting som varje elev själv måste skapa. Postmodernismen har tidigare kunnat behandlas som en intressant akademisk företeelse, men när teorin i dag tar sig konkreta uttryck börjar vi ana vilken ”best” vi har gett näring åt.

Många har häpnat över Brexit-förespråkarnas och trumpisternas förmåga att vifta bort etablerade sanningar men är i själva verket ingenting att förvånas över. Därför saknar det i viss mån betydelse om populisterna far med osanning i sina påståenden om invandring, muslimer, välfärdsstaten, förorter etc. så länge de väcker ”rätt” sorts känslor. Att bemöta dem med ”fakta” tolkas i post-truth-eran som ett orättfärdigt pådyvlande av sin egen verklighetsbeskrivning på andra.

Sociala medier är det bästa exemplet på icke-kognitivismens inflytande, och det är symptomatiskt att Oxford Dictionaries utsåg en emoji till 2015 års ”ord”. Jag hävdar att det beror på att ”språket” för sociala medier är känslor och inte sanning. Facebook låter oss ”reagera” på inlägg. Vi kan gilla, älska, skratta, förvånas, gråta eller blir arga samtidigt som vi tror oss göra något moraliskt intressant genom våra reaktioner, när vi i själva verket ägnar oss åt ”manipulatweetion” – det vill säga att på sociala medier ”manipulera” opinionen genom att skapa eller delta i drev utan hänsyn till sanningen.

Populisternas språk är känslornas språk och i en kultur präglad av icke-kognitivism och postmodernism kommer också fortsättningsvis starka känslor att övertyga mer än sanning.

För att bemöta post-truth måste kyrkan för det första återerövra sanningen. ”Sanning” är ett av Guds karaktärsdrag och evangelisten Johannes säger om Jesus att han var ”full av nåd och sanning”. Jesus själv säger: ”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” Kristet lärjungaskap måste alltid innebära tillväxt i sanningen.

För det andra måste kristna lära vikten av god vetenskap. Man övertygas av vetenskapliga resultat eller argumenterar för att resultaten inte ger tillräckligt stöd för slutsatsen, men man ”tror” inte på vetenskap. God apologetik är i dag viktigare än någonsin.

För det tredje måste vi odla politiska dygder. När jag läste filosofi fick jag lära mig generositet och att göra en meningsmotståndares argument så starkt som möjligt, för att därefter visa på argumentets brister. På liknande sätt måste vi lära oss återhållsamhet i känslorna så att förnuftet kan leda. Vi måste lära sympati så att vi kan se med medmänniskans ögon och därför till hela samhällets bästa. Och vi måste motverka personangrepp genom att föra sakliga och respektfulla diskussioner.

Post-truth kommer att vara med oss länge ännu. När människan överger kallelsen till sanning förminskar hon sig själv och ställer dörren till populismen på vid gavel. 1900-talets erfarenheter borde ha lärt oss att stänga den dörren med kraft.

Daniel Ringdahl,
predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.