Jan Levén: Låt de unga asylsökande stanna!

Jag är stolt att leva i ett land som på 200 år utvecklats från fattigt, toppstyrt envälde till att vara ett av världens mest rika, jämställda och jämlika länder. Våra förfäder har arbetat för egen och barnens framtid samtidigt som de privilegierade övergett många av sina förmåner. Alla tjänar på att fler får möjlighet att styra sina liv och utvecklas. Utvecklingen måste fortsätta men Sverige har kommit långt jämfört med många andra länder.

Orsaken till detta är inte malm och skog eller andra materiella resurser utan att de människor som lever i landet har förmågan att använda resurserna framgångsrikt. Svenskarna har lyckats använda nya idéer från Sverige eller omvärlden med framgång. Det viktigaste för ett framgångsrikt land är dess invånare och deras förmåga att utvecklas tillsammans. Framtida välstånd beror av att nya individer tillkommer och utvecklas till ansvarstagande medborgare. Detta tryggas genom att en del av de resurser som genereras av dem som arbetar investeras i kommande generationer genom samhällets föräldrastöd, dagis, skolor och föreningsliv och att samhällets skyddsnät gör att människor vågar prova sina vingar och ta risken att lansera nya idéer.

Ökad befolkning innebär att resurserna ökar och att samhället kan utvecklas. Ingen kommunpolitiker säger att hans kommun har för många invånare och att antalet måste minska utan alla vill främja barnafödande och inflyttning till sin kommun. Jämfört med exempelvis Tyskland, där drygt 80 miljoner invånare samsas på en yta som är 80 procent av Sveriges, är det gott om utrymme i vårt land.

Och vi har fått en gåva eller det lån som Sveriges beslutsfattare har att förvalta eller förskingra.

Under 2015 sökte ett stort antal unga flyktingar från fattiga och krigsdrabbade länder bortom Medelhavet framtiden i Sverige, ett välkomnande land med goda utvecklingsmöjligheter. Deras bakgrund gjorde att många inte hade lika hög utbildningsnivå som jämnåriga svenska ungdomar. För att de ska kunna bidra till det svenska samhällsbygget måste Sverige därför investera i utbildning av dem. Skillnaden mot infödda ungdomar är att de asylsökande ligger några år efter i utbildningsnivå. Däremot behöver Sverige inte bekosta sådant som är kopplade till tidig uppväxt som mödravård, barnbidrag, föräldrapenning, barnsjukvård, vab-dagar, dagis, förskola med mera. Sverige har som gåva fått en fjärdedels årskull högstadieelever som inom fem till tio år är färdiga att gå ut i arbetslivet och bidra till samhället.

Under en ineffektiv asylprocess har Sverige redan investerat två skolår i dessa ungdomar så att de flesta lärt sig grundläggande svenska och är på väg i sin utbildning. Många har också genom föreningsinsatser byggt ett nätverk i det svenska samhället.

Min förväntan är att våra statsbärande partier med pedagogisk tydlighet förklarar att människor är samhällets viktigaste tillgång och att kortsiktigt rätt investerade resurser ger långsiktigt flerfaldig återbäring.

Med sorg i hjärtat hör jag att många av våra svenska riksdagspolitiker vill låta denna gåva och dessa påbörjade investeringar förslösas genom att ungdomarna i stor utsträckning ska utvisas till länder där krig och kaos råder bara för att man schablonmässigt bedömt att det individuella hotet mot dem inte är livshotande eller att de med omtvistade bedömningsmetoder anses vara vuxna och kunna ta ansvar för sig själva.

När Svenska myndigheter togs på sängen av flyktingströmmen och inte förmådde bedöma deras asylskäl i rimlig tid borde samhället ta konsekvenserna och göra det bästa av situationen både för de unga asylsökande och för Sverige.

Ett ansvarsfullt sätt att förvalta gåvan vore att låta ungdomarna stanna och utbilda sig till ansvarstagande vuxna och dra nytta av deras bidrag till samhället. Om situationen i deras ursprungsländer ändras så att de vill återvända har vi utbildat utmärkta ambassadörer för kulturellt och affärsmässigt utbyte mellan Sverige och dessa länder. Då bevaras Sveriges rykte att vara ett välkomnande och ansvarstagande land samtidigt som vi bygger starka relationer med ungdomarnas hemländer.

Mycket mer finns att säga om det rent humanitära värdet i att låta dessa unga stanna och finna sin plats i Sverige. För att citera Tomas Sjödin, "Den som finner sin plats tar ingen annans".

Med dessa ord ställer jag mig bakom kampanjen #låtdeungastanna och utmanar svenska beslutsfattare att ta kampanjens ställningstagande under allvarligt övervägande.

Jan Levén, Luleå