Jan Rosman: Alla som predikat framgångsteologi måste själv göra upp med sin undervisning

Lars Gunther replik­erar på min artikel (Illavarslande när Jan Rosman ändrar Trosrörelsens historia) genom att föra upp några punkter som en anklagelse mot Trosrörelsen. Jag ska försöka besvara dem, men vill först säga att jag egentligen inte vill försvara något någon annan har sagt, gjort eller skrivit. Inte heller önskar jag skriva om historien. Det som har hänt har hänt.

Låt oss hellre samtala om själva guldet som finns i kyrkans tros­undervisning oavsett samfund. Jag vill gå på djupet i själva tron och gärna försvara tron mot ett antal avarter. Detta för att tron också ska få ett växande inflytande på alla delar av vårt samhälle. En rätt praktiserad tro kan vara en enormt bärande kraft för vem som än beslutar sig för att gensvara positivt på kallelsen till tro. Så blir världen en bättre plats.

Jag är helt överens med Lars om att trosfylld och andefylld kristendom ”är helt avgörande för att vi ska kunna fullgöra vårt uppdrag i världen och inget annat hotar mörkrets välde mer än en andefylld församling”. Lars fina käpphäst att ”karismatiker behöver ett kollektivt minne” är klockren! Om Knutby Filadelfia hade velat luta sig mot ett kollektivt minne i Kristi kropp som helhet, eller bara inom Pingströrelsen, hade alla vansinnigheter kunnat undvikas.

Varje predikant som predikat framgångsteologi, eller andra tunnare teologier, i stället för tros­undervisning, måste själv göra upp med sin undervisning enligt Paulus ord: "Var noga med dig själv och din undervisning och håll troget ut med detta. När du gör det, frälser du både dig själv och dem som lyssnar på dig" (1 Tim 4:16). Jag vill inte här recensera mig själv om huruvida jag lyckats hålla mig till "den sunda läran": Ingen är ju som bekant fullkomlig. Inte heller jag. Men min bedömning är att vi var många i Trosrörelsen i Sverige som ganska snabbt blev balanserade på det här området.

”Bibeln är full av undervisning om tro” är en fras som håller än i dag. Trosundervisningen har stärkts inom alla kristna samfund i Sverige – dels genom den egna bibelläsningen dels genom ett positivt inflytande från trosväckelsen i vid mening. I dag hittar du trosförkunnare i alla samfund. Liberalteologi får stryka på foten i våra dagar: De samfund som ägnar sig åt sådan teologi minskar och tappar medlemmar.

Läs också Jan Rosman: Framgångsteologi har aldrig funnits i svenska trosrörelsen

När Lars Gunther nu tar upp "Troshjälpen" av Jim Kaseman vill jag passa på, så här 37 år efteråt, att be om förlåtelse för några meningar som jag översatte när jag var 23 år. Jag hörde Tomas Sjödin vid ett tillfälle kalla "Troshjälpen" för "en vidrig liten skrift". Jag förstod genast att han syftade på de meningar som kan tolkas som att svaga och sjuka människor inte fått del av försoningen. Jag tog upp det med förlaget, för många år sen nu, att vi behöver en ny reviderad utgåva av Troshjälpen.

I övrigt är det en utmärkt liten skrift som öppnar för ”strömmar av levande vatten”. Tron kan verkligen vara som en osynlig ”verksam substans”. Den kan inte skada någon – bara lyfta. Det har karismatiska kristna i eller utanför samfund alltid trott. Bara överdrifter, underdrifter och avarter kan vara skadliga.

Här kommer vi kanske till den verkliga konfliktpunkten mellan olika sätt att se på vad tro är och vilken roll som trons kraft kan spela i världen. Jag vill anföra Joh 4:13–14 och 7:37–38 som goda utgångspunkter för en sådan exeges (skriftutläggning) som Gunther frågar efter.

Är det så att den yttre verkligheten ska påverka och kanske förminska och utplåna vår tro? Är tron bara är en tom filosofi? Eller är det så att tron verkligen kan flytta på berg och plantera mullbärsträd i havet? Att tron kan ha kraft att påverka verkligheten till det bättre? Att man kan bli helad? Här tycker jag att vi ska ta Mark 11:22–23 som utgångspunkt för vår utläggning av skriften. Det ligger inga ”mänskliga garantier” i detta, men många människor har genom hela historien fått nåden att göra erfarenheter av de mest häpnadsväckande slag. Låt oss ta Heb 11, hela kapitlet, som utgångspunkt för vår skriftutläggning. Genom hela kyrkohistorien finns det många kraftfulla vittnesbörd om mirakler, det vill säga att verkligheten förändras när vi tror på Honom som har all makt. Oftare i väckelserörelser i kyrkans periferi än i dess mitt. Man kan fundera på varför det är så.

Kenneth Hagins tanke ”jag är en ande som har en själ och bor i en kropp” förändrades ganska snabbt i svensk Trosrörelse till ”jag är en ande, en själ och en kropp”. Men Hagins tanke hjälpte oss mycket i början för att dra skutan åt rätt håll när vi som sekulära svenskar suttit så fast i ett materialistiskt tänkande att vi trodde att vi enbart var biologi helt utan ande.

Jag vill, som sagt, inte skriva om någon historia, inte heller ständigt försvara felaktigheter och överdrifter som jag aldrig velat stå för. Jag kan inte ta ansvar för någon annan, bara för min egen undervisning. Jag vill mycket hellre leva "i Kristus Jesus" i dag och framåt. Och genom tron försöka leva så likt Honom som möjligt – i tanke, tal och gärning. Varken mer eller mindre. Jag talar mycket hellre om själva källan till liv: tro, hopp och kärlek. Sådant som bär ett människoliv. Sådant som kan lyfta hela Kristi kropp.

Jan Rosman, ordförande stiftelsen Agape i Norrköping och ledamot i Trosrörelsens styrelse

Läs också Vad är framgångsteologi?