Jesus stod i centrum i Benny Hinns möte

nn Många som upplevde Guds godhet och närvaro under mötet med Benny Hinn på Livets Ords Europakonferens reagerade nog över det negativt vinklade reportaget i Nya Dagen den 30 juli. Jag och mina fyra barn i åldrarna 10 – 22 år var på Livets Ords konferens för första gången, imponerade över hur välorganiserat och trevligt allt var ordnat för alla tusentals besökare. När det gällde det sista mötet var vi nyfikna och förväntansfulla. Men det var inte Benny Hinn som var huvudattraktionen för oss, vi längtade liksom andra efter att få prisa vår Herre Jesus Kristus tillsammans! Och att få vara med om ett möte med honom där människor blir berörda och sjuka blir helade. Om Guds kraft förmedlas genom Benny Hinn eller någon annan smord predikant är av underordnad betydelse – Kristus är inte delad! Det är längtan efter Jesus som är det centrala. Det var Jesus vi tillbad på mötet, inte någon människa!I artikeln heter det att skribenten först chockats över att ”hysteriskt mycket människor” köar i timmar, som om det gällde en rocklegend.  Han jämför mötet med rockgalor, uppenbarligen skakad över att så många köar till ett kristet möte.  När han sedan refererar från mötet ges läsarna intrycket av ett gigantiskt jippo i amerikansk tappning, med Benny Hinn som den skickligt manipulerande ledaren. Och vi som var med där var alltså den lättledda massan som gick på de billiga knepen. (Reportern uttrycker sig förstås inte så enkelt, han talar om Benny Hinns ”mastodont- och euforikoncept” och hans ”populärteologiska flört med det mänskliga sinnet för dramatik och utsvävningar”.) Man häpnar. Varför inte ta människors djupa och uppriktiga längtan efter Gud på allvar i stället?   nn Mitt i det kritiska reportaget återfinns några motsägelsefulla och motvilliga medgivanden om att ”många möter verkligen Gud… av vittnesbörden att döma blir folk friska”. Men detta räcker inte för Nya Dagens utsände som nu saknar synbart handikappade människors helande och snabbt får ”sur eftersmak”. Redan efter tio minuter är han så blasé när det gäller att se fallande och ”golvkravlande människor” att han vrider sig generat ett antal gånger.nn Visst är det tråkigt att inte ännu fler helanden sker, men kom ihåg att Sverige är ett avkristnat land där otro och kristendomsfientlighet fått råda i decennier. Inte ens Jesus kunde göra många under i sin hemstad Nasaret just på grund av otro. Och för de missnöjda fariséerna spelade det ju ingen roll hur många under som skedde mitt framför näsan på dem, de blev bara än mer fientliga.I reporterns ögon blir det vackra av någon anledning snudd på fult. När den amerikanske sångaren McClurkin med underbar röst och känsla sjunger, först på engelska och sen på svenska, ”Blott en dag” av Lina Sandell beskrivs det nedlåtande som ”publikfrieri på högsta nivå, och det fungerar”. Det är sant att människor var djupt gripna, om det är detta reportern menar. Det var en stark upplevelse, dessutom på dagen 100 år efter Lina Sandells död. De flesta älskar denna förtröstansfulla psalm, kanske har man tagit avsked vid en älskad anhörigs kista till just de tonerna och de orden. nn I reportaget står det att ”mötet fick ett snöpligt slut när en man som ville ha förbön för sitt sjuka barn brutalt släpades ut”.  Det hela var ett missförstånd och att sådana uppstår när skrikande människor närmar sig den många gånger om mordhotade Benny Hinn är förståeligt och förlåtligt. Hellre det än slapp bevakning när man har ansvar för tusentals människors säkerhet.Mötet vi var på slutade inte alls snöpligt, det slutade med seger, med bön och lovsång under det att tusentals ungdomar banade sig fram emot scenen för att ta emot Guds kraft, de vällde fram från alla håll och fyllde alla gångar i den jättelika byggnaden – en hoppfull armé av unga människor som hungrar och törstar efter mer av vår Herre Jesus Kristus.  Tack Gud!   E LÖFQUIST