Debatt

John Kvarnero: SD erbjuder ordning men ingen gemenskap

Sverigedemokraterna har identifierat vår djupa längtan efter ordning och gemenskap. Men de har fel – för nationalstaten erbjuder bara ordning, ingen gemenskap, skriver John Kvarnero.

Sverigedemokraternas gruppledare Mattias Karlsson har efter att ha publicerat en nationalromantisk text på sin Facebooksida hamnat i mediernas blickfång. De hånfulla kommentarerna lät inte vänta på sig. Andreas Lokko skrev i Svenska Dagbladet den 13 september att det Sverige som SD är beredda att dö för är ett tristessens paradis där "Nick Borgen kommer välkomna oss med sin fina sång om the internet".

Jag säger inte att Andreas Lokko har helt fel och Karlssons text är tveklöst osmaklig. Men problemet är att SD inte består av obegåvade töntar som saknar politiska poänger. Problemet är i stället att de alltför ofta har rätt.

Dagen efter att Mattias Karlsson delade sin text på Facebook intervjuades han i Kvartals fredagspodd. Karlsson verkar i och för sig trött efter valkampanjen, men han är initierad och balanserad och han lyfter den konservativa idétraditionen på ett sätt som väcker sympati. Utan att bli extremistisk kritiserar han vänsterliberala medier och betonar vikten av opartiskhet i public service. Han nyanserar genusfrågan och abortfrågan men betonar vikten av kvinnlig frigörelse. Han kritiserar Prides sexualiserande av det offentliga rummet utan att för den skull fördöma homosexualitet. Och han lyfter behovet av gemensamma värderingar i samhällskroppen.

Han har rätt i det han säger, och ändå leder hans väg helt fel. Han har rätt – för nationalisterna har identifierat vår djupa längtan efter ordning och gemenskap. Men han har fel – för nationalstaten erbjuder bara ordning, ingen gemenskap. Den urholkar, när den blir för stark, våra lokala gemenskaper. Det är ingen slump att Sverige har världens mest centraliserade stat och världens ensammaste folk.

Läs också: Jimmie Åkessons sambo: Barnens bibel var min godnattsaga

Det som gör SD så framgångsrika är att nationalismen är starkare än både liberalismen och socialismen. Liberalismen utgår från den avgränsade individens befrielse. Vilket ofrånkomligen leder mot kaos och ensamhet, för alla befriade individer springer åt olika håll. Socialismen utgår från den radikala jämlikheten och från en stark stat för att kunna tvinga fram sådan radikal jämlikhet. En våt kollektivistiskt kvävande filt läggs därmed över de lokala gemenskaper där verklig kreativitet frodas.

Grundproblemet är att vi varken är avgränsade fria individer eller radikalt jämlika – vi är i stället sociala gruppvarelser, bundna av vårt arv och vår kultur, med olika förutsättningar för att klara oss i den här världen. Moderaternas ”liberal­socialistiska” hybrid till slagord, ”Lika för alla – rättigheter, skyldigheter och möjligheter”, är dessvärre inte sant. Vi har inte samma rättigheter, fråga den papperslöse flyktingen. Vi har inte samma skyldigheter, fråga de gamla, sjuka och funktionsnedsatta. Vi har inte samma möjligheter, fråga alla som inte är vita, heterosexuella män från Djursholm.

Den nationalistiska konservatismens styrka är att den påpekar detta uppenbara – vårt arv har betydelse, vårt kön har betydelse och vår kultur har betydelse. Den påminner oss om det självklara, att ett visst mått av enhet och ordning är nödvändigt om ett samhälle ska kunna hålla ihop. Och den påminner oss om det förträngda, att det faktiskt går att bygga långsiktigt stabila samhällen på en nationalistisk och konservativ ideologi – det gamla Egypten höll i tusentals år. Det var en sådan kultur. Det går däremot inte att bygga långsiktigt stabila samhällen på vare sig socialism (de socialistiska staterna har samtliga fallit) eller liberalism (liberalismens kaos leder oss i raketfart mot den ekologiska katastrofen). SD är så framgångsrika för att de erbjuder oss det till synes bästa alternativet. De erbjuder oss att återvända till det gamla Egypten. Till ordningen och enheten. Och till slaveriet.

Läs mer: Stefan Swärd: Felbedömning av SD att försöka nå kristna så här

Men det finns ett bättre alternativ, och det är, nu liksom då – en kristen politik. För Mattias Karlsson har bara rätt om Paulus hade fel. Paulus säger att omskärelse inte är nödvändigt för att få tillhöra det nya folket. Paulus säger därmed att en enhetlig nationalistisk kultur inte är nödvändig för att få tillhöra detta folk. Det nödvändiga är i stället att vi i Jesu efterföljd är beredda att ge upp lite av oss själva.

Vi måste med konservatismen våga erkänna att olika folk finns, att kön finns, att arv och kultur finns och att allt detta påverkar vilka vi är och var vi är på väg. Men vi måste samtidigt se att detta inte är statiska storheter och att vägen framåt går genom att vi vågar ge upp lite av oss själva och leva tillsammans med dem som är annorlunda. Och vi måste påminna oss om att den starkes uppgift är att tvätta den svages fötter.

Den enda plats där detta konkret kan förverkligas är i sådana lokala gemenskaper som till skillnad från SD:s nationalstat faktiskt besegrar ensamheten. En kristen politik är därför en politik som erbjuder konkreta förslag för att stärka denna typ av lokala gemenskaper. Den stora politiska frågan för alla våra partier, inte minst för KD:s ledare Ebba Busch Thor, som efter den sensationella valspurten förmodligen snart sitter i regeringen, är därför: Hur ser sådana konkreta förslag ut?

John Kvarnero, bolagsjurist och teologistuderande

Läs också: Busch Thor: För mycket prat om Sverigedemokraterna

Fler artiklar för dig