Jonas Lundström: Fenomenet Knutby är inget abnormt

När jag 1996 hörde Åsa Waldaus undervisning live på Bibelskola Livskraft var jag, sorgligt nog, långt ifrån oberörd. Det är smidigt för karismatiska kristna att "ta avstånd" från Knutby Filadelfias skruvade värld, och beskriva den som något helt abnormt. Men denna lösning brister i trovärdighet. Flera aspekter av detta fenomen är, om än i andra former och grader, djupt rotade i den karismatiska miljön:

Auktoritetsbeundran: Svenskar som är bekanta med denna miljö känner direkt igen språkbruk, stil och kroppsrörelser i Knutby Filadelfia. Den kommer från Livets Ord. Härifrån kommer också den extrema synen på ledarskap, där auktoritet, lydnad och ödmjukhet betonats. Den som är kritisk har en "upprorsande". Tendenserna finns i andra kyrkliga sammanhang, men sällan lika påtagligt. När denna hierarkibeundran förstärks av att ledaren står i unik direktkontakt med "det högsta", ja då kan i princip allting hända.

Eskatologisk överhettning: Pingströrelsen har (precis som urkyrkan) betonat läran om tidens slut. När som helst träder antikrist fram, församlingen rycks upp till himlen, Jesus kommer tillbaka och upprättar sitt rike. Profeter tolkar tidens tecken och manar till omvändelse. Människor är på rätt eller fel sida, och de onda ska utplånas eller torteras för evigt. Retoriskt finns ett starkt fokus på himlen och "den andliga världen".

När denna världsbild bejakas på allvar, skapas en existentiell och potentiellt våldsam överhettning. Om det definitiva slutet står för dörren, kan allt omvärderas. Inflytelserika ledare kan tro sig ha en nyckelroll i världsskeendet, och därför mandat att göra och säga saker som annars skulle uppfattas som övermodiga, farliga eller galna. Att tidigare profeter alltid haft fel i sina förutsägelser verkar inte leda till någon grundläggande omvärdering, utan snarare egga nya generationer till nya visioner.

Läs också: Elisabeth Sandlund: Det avvikande med Knutby fortsätter kittla

Trasiga människor med makt: I frikyrkan kan på gott och ont människor ibland få mycket inflytande utan adekvat träning eller beprövad erfarenhet och trovärdighet. Den som är karismatisk (i dubbel bemärkelse), och villig att tjäna och trycka på rätt knappar kan snabbt bli en ledare som undervisar andra. Dilemmat är att många klättrare är extra trasiga människor. Och såriga människor med mycket makt är livsfarligt. De människor och sammanhang som byggde Åsa Waldaus och andra ledares plattform har ett ansvar. Det är exempelvis svårt att se att fenomenet Knutby Filadelfia utan Åsas plattform som resande förkunnare.

Puritanism: Jag minns från Åsas undervisning -96 är att hon pratade mycket och intensivt om renhet och helighet. När renhet betonas är risken överhängande att det med detta följer en svartvit världsbild, en vurm för avskildhet, en stark oro för blandningar, och en negativ syn på sexualitet. Detta kan slå åt olika håll och leda till övergrepp, avhållsamhet, asketism och/eller en syn på sexualiteten som extra helig, ibland i märkliga kombinationer.

Det jag beskrivit är egentligen gammal skåpmat. Den som är bekant med kyrkohistorien vet att sådana här inslag lett till andra fenomen av samma eller grövre kaliber än Filadelfiaförsamlingen i Knutby. Och den som är förankrad i karismatiska kretsar vet att sådant här skapat och skapar många, många fler problem än Knutby Filadelfia.

För min egen del var det nu länge sen jag lämnade kyrkan, men jag vet att jag är djupt präglad av mitt intensiva och långvariga engagemang i den karismatiska grenen av frikyrkan. Det finns en hel del jag sörjer, men också mycket jag är tacksam över. Vill det sig väl hjälper också en sådan här bakgrund oss att se att auktoritetsbeundran, eskatologisk överhettning, trasiga människor med makt och puritanism inte bara finns i "sekter", utan även i majoritetssamhället, i synnerhet i tider när auktoritära tendenser och nationalismen växer.

Jonas Lundström, aktivist, författare och frivillig- arbetare, Örebro

Läs också: ”Fd medlemmen: Åsa Waldau dunkade mitt huvud mot allt hårt och vasst”