Kallade att vittna om Jesus

I samband med Billy Grahams död startade en debatt om hans gärning som evangelist. Själv började jag fundera över vart evangelistens tjänst har tagit vägen i våra församlingar. Det är en ödesfråga för oss att evangelistens gåva återupprättas.

Varje kristen är kallad att vittna om Jesus men Gud har utrustat oss på en rad olika sätt och alla har inte evangelisation som sin huvudgåva. Paulus talar om apostlar, profeter, evangelister (i NT81 använder man ”förkunnare”), herdar och lärare. I ”The permanent revolution” menar Alan Hirsch och Tim Catchim att kyrkan i västvärlden i alltför hög grad betonat de förvaltande gåvorna (herde och lärare) på bekostnad av de mer expansiva, utåtriktade och sändande (främst apostel men i viss mån även profet och evangelist). Enligt deras karaktäristik är evangelisten en person som tycker om att bygga relationer och får energi av att möta människor. ”Välkommen till festen” är hans eller hennes slogan. Vid beslut i församlingen är evangelistens första kontrollfråga: ”Leder det här till att människor kommer till tro?”

Ibland har vi kanske en schablonartad bild av evan­gelisten som en burdus och lite oborstad personlighetstyp som stör ordningen i våra välorganiserade församlingar. Ofta tänker vi oss också att det måste handla om någon som står på estraden och talar till massorna. Erfarenheten visar dock att det finns en stor bredd i evangelistens tjänst. Det kan handla om att tala till skarorna men också om personliga möten. För Jesus, som vi får anta fungerade i alla gåvor, var det både och. Bill Hybels och Mark Mittelberg har i sin bok "Den smittande tron" gett några bibliska exempel på olika "stilar" hos evangelister. Den samariska kvinnan har till exempel. en inbjudande stil: "Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias." Petrus har en mer konfronterande stil: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder." Paulus är resonerande medan Dorkas sätt att evangelisera kan beskrivas som tjänande. Det som förenar evangelister av olika slag är att de har fått del av Guds hjärta för människor, exemplifierat av herden som lämnar sina 99 får för att söka efter ett enda förlorat (Luk 15). De brinner för att föra människor i relation till Gud.

Tyvärr ser vi inte så ofta människor komma till tro i våra församlingar i dag, vilket riskerar att påverka mentaliteten så att vi hamnar på defensiven, trots att vi globalt sett tillhör en växande rörelse. Med en bild från ishockeyn upplever jag att många av oss känner det som om vi hela tiden spelar med en man mindre på banan och är nöjda så fort vi får ut pucken ur egen zon. Vi tänker inte ens tanken på att göra mål och vinna matcher. Jag tror också att den här känslan kan påverka vår teologi och så börjar vi sakta men säkert nöja oss med att människor kommer in i våra kyrkolokaler. Det är kanske inte nödvändigt att omvända sig och börja tro på Jesus, tänker vi, och så har vi obemärkt börjat förhandla bort något mycket centralt i väckelsearvet.

Det finns helt klart ett värde i andra verksamheter än de rent evangeliserande. Det kan till exempel vara en del av vårt kristna samhällsansvar att erbjuda barn, unga och vuxna meningsfulla fritidsaktiviteter. Men min bild är ändå att "lågprofilverksamheter" av olika slag är helt dominerande i dagens kyrkliga landskap, om man undantar gudstjänster som sällan besöks av utomstående. Det är tyvärr möjligt för människor att gå i kyrkan i många år utan att få höra ett enda ord om Jesus. Det är allvarligt eftersom det tyder på att vi inte riktigt vågar tro på vårt eget budskap. Nu är bilden långt ifrån entydig och det finns många som gör ett fantastiskt arbete med att föra ut evangeliet. Men oavsett vilka erfarenheter vi har tror jag att vi behöver samtala om evangelisationens utmaningar i vårt samhälle och varför vi har så svårt att nå ut – och inte minst in – till sekulariserade svenskar. Här kan vi alla bidra och en fundering som jag vill skicka med är om vi inte skulle fokusera mindre på att försöka få in människor i kyrkan och mer på det faktum att vi – och därmed kyrkan – redan finns ute i samhället och möter människor varje dag. I så fall handlar det om mod att våga dela evangeliet i vardagen och insikt om att vi gör det i Andens kraft.

Förutom goda tankar och strategier behöver vi evangelistens glöd och hjärta för de förlorade. Så kära evangelister, välkomna in i samtalet! Påminn oss om att evangeliet är "en Guds kraft som räddar var och en som tror".

Jan-Gunnar Wahlén, pastor i Lundhagskyrkan (EFK), Örebro