Kan våra sår öppna upp för verkliga möten?

Livet kanske väljer att reflektera det mest vackra i det mest svaga.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Det är svårt att vara människa i dag. Med det menar jag att vara människa med allt vad det innebär. Inte bara det ståtliga huset vi tenderar att ”gömma” oss i, den dyra bilen av senaste årsmodell, den lyckade karriären, den tränade kroppen eller den polerade fasaden. När livet rämnar, vilket det brukar att göra lite då och då, vem är vi då? När svagheten stirrar oss i ansiktet så fort vi slår upp ögonen på morgonen. Då vi kämpar med att hålla tårarna inom oss tills vi sagt hejdå till barnen innan de ska till skolan. När de sämsta egenskaperna, de som vi dolt tvingar sig fram i ljuset allt mer. När såren inom oss inte går att sminka bort och vi helt plötsligt befinner oss i ett starkt strålkastarljus som ”bara” en människa. Har vi tappat allt då? I dagens samhälle när vår förmåga är lika med vårt värde skulle det kunna sägas att när våra yttre lager skalats av och mänsklig är det enda man kan skylta med, då har man tappat allt. Som jag ser det har vi då byggt ett samhälle som bara rymmer en del av oss, de bästa, lyckade, vackra och framgångsrika. Inte undra på att det då känns svårt ibland att bara vara människa. När krisen klär av mig det fina och jag inte längre kan välja att låtsas om något annat. Det är då jag står öga mot öga med mig själv, mitt värde och mitt existensberättigande. För mig är det en strid, ett krig att försöka vinna dagligen.

I går fick jag lite kraft av ett strå vid vägkanten. Det var så skirt och så skört. Sårbart. Trots detta reflekterade det solens ljus och bar livets skönhet på dess tunna armar. Jag blev stående länge vid dikeskanten. Kan det vara så att vi alla gör oss en otjänst om vi väljer att enbart vara starka eller i alla fall visa oss starka? Kan svagheten också vara en styrka? Är såren och sprickorna inom oss en möjlighet för ljus att hitta ut och ljus att hitta in? Kan just de såren öppna upp för ”verkliga” möten människor emellan? Jag tror det.

Hur mycket vi än polerar på vårt ”yttre” så vet vi alla att det finns ingen som alltid är lycklig, alltid stark, alltid harmonisk, alltid självsäker, alltid framgångsrik eller hel. Ingen är perfekt och jag tror att den enda vägen till att bli ”hel” är att våga se sin egen ofullkomlighet och sedan med stort mod kunna stå kvar i strålkastarljuset med den. Vem vet, livet kanske väljer att reflektera det mest vackra i det mest svaga.

Tina Falltorp

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

19 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Årets medmänniska
Usha Deminger Sandgren.
Foto: Per-Johan Thörn
Foto: Per-Johan Thörn