Katolska kyrkans anspråk orimliga

"Vad är sanning?" Pilatus klassiska fråga till Jesus ljuder genom historien. Varje tänkande människa har vid något tillfälle i livet undrat om det existerar en absolut sanning i tillvaron. Det finns många som har sagt sig äga sanningen, politiska ismer såväl som religiösa. Det finns all anledning att pröva alla som hävdar att de sitter inne med hela och fulla sanningen.

Jag har försökt att ställa mig själv frågan: Vad är det vi egentligen debatterar när det gäller katolicism kontra reformatorernas kristna tro?

Mitt svar: Vi som står utanför Romersk katolska kyrkan förkastar helt enkelt dess orimliga anspråk, exempelvis att endast RKK äger sanningens fullhet; att påveämbetet ska ses som Kristi ställföreträdare på jorden; att vår frälsning är i fara för den som inte träder in i RKK.

När jag läser Mikael Karlen­dals beskrivning av hur viktig påven i Rom var i den tidiga församlingens historia undrar jag: Hur naiv får man vara (Dagen 27/11)? Eller också har Karlendal tillgång till historiska insikter från källor som för mig är obekanta. Kanske de är av andlig gnostisk art endast för de invigda?

Själv har jag enbart tillgång till öppna källor vilka är till för alla läskunniga människor, typ kyrkohistoriska böcker och allmänna historiska källor samt de kanoniska bibliska skrifterna. Dessa talar i alla fall inte samma språk som Karlendal.

När han beskriver kyrko­mötena målar han en bild av enhet och fridfulla biskopar som tycks gulla med varandra, och vara underställda P­etrus efterträdare i Rom. ”Det var alltid den påvliga linjen som segrade” och de ”drev alltid den lära som skulle komma att slås fast som den rätta”, h­ävdar Karlendal.

Verkligheten är den att det på koncilierna utkämpades många strider och starka personligheter stod emot varandra. Dessutom fanns ett starkt tryck från politiska makt­havare. Och vad ska man då säga om påvarnas dekret?

Det borde utan problem gå att fylla sida upp och sida ner med beslut som tagits av en påve, som står i motsatsförhållande till någon av sina föregångare.

Vad gäller RKK:s legend om aposteln Petrus biskops­ämbete under en 25-årsperiod i Rom så gör man en höna av en fjäde­r. Det finns ingen anledning att betvivla att Petrus apostlatjänst i huvudsak ägnades åt det judiska folket medan Paulus på ett särskilt sätt fick lotten att gå till hedningarna. Men ingen av dem var biskop i Rom även om båda led martyrdöden i staden.

Pilatus hade svaret på sin fråga framför sina ögon. Han som sa: "Jag är vägen, sanningen och livet" kan aldrig exklusivt ägas av någon, eller ersättas med dogmer eller kyrko­samfund.

Erling Medefjord