KD behöver bli mer dogmatiskt

Att darra på manschetten när det gäller just religion kan knappast vara ett framgångsrecept för KD. Det skriver Eli Göndör i en replik till Lars Adaktusson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

När Lars Adaktusson (Dagen 14/5) förklarar Kristdemokraternas utgångsläge avseende religion illustrerar hans uttaland­e en osäkerhet inom KD vars ambition tycks vara att tona ner just religion.

Adaktusson skriver att partiet ”skiljer mellan religion och politik” men hämtar sina värdegrunder ur ”det judisk-kristna idéarvet”. För att klargöra distinktionen tillägger han att det inte handlar ”om religiösa dogmer, utan sådant som går att tillämpa i politiken”, och varnar samtidigt för att blanda ihop relig­ion och politik.

Naturligtvis kan man inledningsvis fråga sig varför isla­m inte anses ha en tillräckligt etisk värdegrund för att få vara med. Inte minst med tanke på hur den muslimska befolkningen i Sverige vuxit. Men därutöver finns flera frågetecken. Det judisk­-kristna arvet är religiöst. Var gränsen går mellan ett religiöst idéarv ”tillämpbart” i politiken och att vara dogmatiskt är nog inte självklart. Och hur det judisk-kristna arvet ska kunna omsättas politiskt utan att blanda religion och politik borde ses som en minst sagt svår ekvation att lösa för den som anser att juden­domen och kristendomen är religioner. Ännu svårare är det att förstå varför det skulle vara ett problem att religion och politik beblandas. I och med att kyrka och stat är separerade är ju maktfördelningsaspekten avklarad. Om en politiker drivs av religiösa idéer för att skapa ett bättre samhälle kan det väl knappast ses som ett problem.

Men det är nog också i dessa ursäktande formuleringar som KD:s svårigheter att finna väljare går att hitta. Det är omöjligt att veta varför Adaktusso­n uttrycker sig som han gör. Men ett rimligt antagande är att han dels lever med en föreställning om att religion i Sverige är så pass känsligt att det bör tonas ner och i stället omdefinieras till arv eller etik. Dels att ett dogmatiskt förhållningssätt skulle skrämma bort väljare.

Tittar man på det politiska utbudet i dag kännetecknas det av ideologisk och politisk dogmatik i betydelsen att flera partier gör anspråk på en politisk sanning som inte går att kompromissa. Miljöpartiet förklarar för oss att vi står inför en undergång om vi inte alla rutar in oss i ledet och anpassar oss till vad som behöver göras för att rädd­a världen. Individens behov underkastas ett högre mål och de som inte anpassar sig hålls ansvariga för en framtida katastrof.

Vänsterpartiet har bestämt kört ner en klack i fråga om vins­ter i skola och välfärd och sparar inte på anklagelser mot dem som inte håller med samtidigt som man tydligt deklarerar ambitionen att höja skatter. Sverige­demokraterna rubbar sig inte en centimeter från att se alla problem i Sverige kopplade till invandring och muslimer samtidigt som Feministiskt Initiativ stadigt växer genom att stå för en minst sagt radikal och dogmatisk feministisk politik. De partier som växer är således alla dogmatiska i ordets rätta bemärkelse.

Samtidigt växer antalet människor i Sverige som av olika anledningar oroar sig för sin religiösa framtid. Idéer om att förbjuda spädbarnsomskärels­e på pojkar och hinder för att slakta halal eller kosher ger en del människor i Sverige känslan av att hindras i sin religionsfrihet. Antalet kristna som upplever sig trängda på grund av sin tro är säkert också en grupp att ta hänsyn till oavsett hur många det kan tänkas vara.

I SOM-rapport nr 59 2013 ”Vägskäl” konstaterar Jonas Brommander, religionssociolog, docent och chef för Svensk­a kyrkans analysenhet, att befolkningen i Sverige är ungefär lika religiös i dag som för 25 år sedan. För 16 år sedan i valet 1998 fick KD 11,77 procent av rösterna. Visserligen påpekar stats­vetaren Andreas Johansson Heinö på sin blogg att en orsak kan vara att etik/moral var en viktigare politisk fråga då än vad den är nu. Men samtidigt visar Brommanders studie att synen på religionsfrihet är allmänt positiv och att cirka 45 procent av svenskarna tror på Gud. Därtill ägnar sig betydande andelar av befolkningen åt ”religiösa aktiviteter”.

Tittar man till forskningen finns det således inget som visar på att KD skulle bli mindre intressant för väljare om paritet valde att lyfta fram just religion och religiösa intressen. Därtill är det framför allt partier med just en dogmatisk politik som går framåt. Det skulle säkert heller inte skada om KD insåg att det även inom islam finns omfattande etik att tillvarata och att det i ett sekulärt dominerat samhälle finns mer som förenar religiösa människors intresse än vad som skiljer dem åt. Att darra på manschetten när det gäller just religion kan knappast vara ett framgångsrecept för ett parti som påstår sig vila på det ”judisk-kristna idéarvet”.

Eli Göndör, fil. dr. i religionshistoria och författare.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Foto: Jacob Zetterman
Foto: Jacob Zetterman
Kristna lobbyorganisationer
Sveriges kristna råd utövar påverkansarbete mot regeringen, som i det här fallet då Juluppropet lämnas över till justitieminister Morgan Johansson.
Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo