KD: Migrationspolitik kräver både hjärta och hjärna

Migrationsdebatten blir alltmer polariserad. Tidsandan är inte särskilt sympatisk när det gäller flyktingmottagande. Det är som om någon lyft på locket och det nu plötsligt blivit accepterat att öppet ge uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Vi måste kunna ge goda och välavvägda svar på frågor runt migration och integration och ta den berättigade oro som människor känner på allvar. Svensk politik på området har blivit ett lapptäcke som varken är funktionellt, humanitärt eller sympatiskt.

För ett parti som Kristdemokraterna, som försöker se olika sidor av saken finns det en risk att komma i kläm. Men jag är övertygad om att det vi behöver i svensk politik är förnuft och balans i stället för enkla lösningar. Detta gäller särskilt i migrationsfrågan med de två motpolerna – ”invandringen ska strypas och de som inte får asyl ska kastas ut”, och ”Sverige borde hjälpa alla som söker sig hit”.

Läs mer: Peter Halldorf: Svenska migrationsdebatten närmar sig avgrunden

Att inte ta tydlig ställning för den ena eller andra sidan gör att en del väljare blir besvikna. Men vi måste ha en migrationspolitik med både hjärta och hjärna. Som å ena sidan ger dem som allra mest behöver det en fristad, och som å andra sidan förhåller sig till den svenska lagstiftningen, EU-samarbetet och de svårigheter det innebär för svenskar och det svenska samhället att ta emot en stor andel nyanlända. KD-sympatisörer innefattar både polis, migrationsverkets personal och domare som är satta att upprätthålla svensk lagstiftning på migrationsområdet, samt lärare, volontärer i organisationer och kyrkliga samfund, familjehem och fadderfamiljer som möter flyktingar dagligen. Deras olika bilder kan tyckas oförenliga.

När jag tog över som kommunalråd i Uppsala efter Ebba Busch Thor 2015 var jag en av dem som samma höst stod på torget under parollen ”Refugees Welcome” och instämde i Angela Merkels ord ”Wir schaffen das” – vi klarar det. Det anser jag fortfarande. Sverige är ett av världens rikaste länder och vi har faktiskt stor möjlighet att hjälpa människor i nöd.

Men jag har också mött orimliga krav att vi alltid ska hjälpa alla människor från andra länder. Det var när jag 1998 arbetade som administratör i en pingstkyrka i Norge efter flera år i Ryssland. Mitt första uppdrag blev att ta hand om en vitrysk familj som gått i "kyrkoasyl" i den norska församlingens lokaler. Med kännedom om språket, situationen i Ryssland, och hur många som hade det värre där de kom från blev skillnaden mellan familjens behov av hjälp och de norska aktivisterna som ville hjälpa uppenbar. Det är lovvärt att hjälpa, men vi kan inte ta emot alla som anländer till Skandinavien och därför har vi också en lagstiftning som reglerar invandringen.

Denna lagstiftning kan diskuteras och har så gjorts inom KD, bland annat på senaste riksting. Många idéer framfördes, och många av dessa besvarades också positivt av partiledningen. Att KD vågat komma med tydliga idéer och förslag på området innebär inte att vi frångår vår värdegrund. Faktum är att om någon kritik ska riktas mot migrationspolitiken i Sverige så drabbar den i första hand S-MP-regeringen, som infört en mer restriktiv migrationspolitik än vad Sverigedemokraterna gick till val på 2014.

Grundproblemet är att vi inte har en hållbar asylansökningsprocess. Systemfelen har blivit särskilt uppenbara när det gäller ensamkommande. Det går inte att låta ungdomar få tillbringa fyra år av sitt knappt 20-åriga liv, där de lär sig svenska, får vänner i Sverige, går på skola och är på väg in i arbetslivet, för att sedan bara ge besked, pang på – "här får du inte stanna", och skicka dem till "hemlandet".

Jag tycker det är tråkigt när vårt parti anklagas att vara invandrarfientligt och för att förneka asylrätten, bara för att vi har synpunkter på hur mottagandet ska gå till, eller för att vi inte stödde regeringens, av lagråd och domstolar starkt kritiserade förslag för ensamkommande som går i gymnasiet. KD är fortfarande ett parti som står för en human syn på människor som söker hjälp i vårt land, och som bland annat lyfter anhörigaspekten i asylmottagandet.

Jag är övertygad om att Allianspartierna tillsammans skulle kunna utarbeta en både rimlig och humanitär migrationspolitik för Sverige som fungerar med Europa i övrigt. Att partierna i Alliansen har lite olika syn skulle faktiskt bidra till en bra och balanserad lösning, i stället för att extrema partier som Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna ges inflytande. Kristdemokraternas unika bidrag i denna process är att vi är ett värdebaserat parti som vågar diskutera också de svåra frågorna, utan att riskera att hamna i extrema lösningar som saknar ideologisk grund. Därför är just Kristdemokraternas bidrag nödvändigt i den fortsatta processen, och förtjänar stöd i valet. Utan en kristdemokratisk, balanserande röst riskerar Sverige att kastas in i ett värdelöst virrvarr.

Jonas Segersam, kommunalråd Uppsala (KD)