KD skapar religiös debatt

Kristdemokraternas profil och existensberättigande har diskuterats den senaste tiden. Debatten handlade först om huruvida vi är ett parti som ska attrahera höger- eller vänsterväljare, men efter Marcus Birros inlägg gick debatten över till frågan om hur "kristet" KD är. Enligt min mening är detta en mycket roligare debatt än höger-vänsterdebatten, då den innehåller fler parametrar och är viktigare med tanke på partiets framtid.

När Birro och många andra hävdar att Kristdemokraterna skäms för sitt förflutna och att vi har tappat vår kristna profil så undrar jag vad man menar? När vi kämpar för familjens rättigheter gör vi det utifrån våra kristna värderingar, när vi kämpar för alla personers rätt att själv bestämma över sitt liv oavsett om det handlar om barnomsorg, skola eller vård så gör vi det utifrån våra kristna värderingar, när vi argumenterar för en säkerhetspolitik som innehåller både bistånd och försvar så gör vi det utifrån våra kristna värderingar, när vi jobbar med religionsfrihet samt näringslivs-, rätts-, kultur- och glesbygdspolitik så gör vi det utifrån våra kristna värderingar. Trots att vi försöker använda oss av den judiskt-kristna idétraditionen och omvandla den till vardagspolitik så får vi allt som oftast kritik för att vi kompromissar och att vi inte är tillräckligt "kristna".

Men de som kritiserar oss berättar sällan vad de menar. På vilket sätt skall vi vara mer kristna? Är vi för lite livetsordare, pingstvänner, ortodoxa eller katoliker? Pratar vi för lite om abort, samvetsfrihet, äktenskap? Är det dessa frågor som avgör vår kristenhet så undrar jag, vem har jobbat mer med dessa frågor utifrån en kristen idétradition? Jag har hittills aldrig fått något entydigt svar på vad det är vi brister i utan alla verkar utgå ifrån sin egen tro och sen förväntar man sig att vi ska leva upp till allas förväntningar.

Utöver att man aldrig får besked om vad som efterfrågas så tar sig denna kritik mot partiet allt mer absurda uttryck. Det framgår i Bohuslänsdistriktets valanalyser (2010) där man konstaterar att Sverre Larsson, tillsammans med Roland Utbult, åkte runt i Bohuslän och samlade in pengar till LP-stiftelsen. Men ett flertal av mötesdeltagarna hörde av sig till undertecknad, samt till Bohusläns valledning, och berättade att Larsson också lanserade Roland Utbult som den "kristna" kandidaten på KD:s valsedel.

Under samma valrörelse lanserade Stanley Sjöberg Roland Utbult och Anneli Enochson med den indirekta anklagelsen att andra kandidater inte stod upp för de kristna värdena. Detta agerande har skadat partiet i hela Västsverige, då flera av oss som stod på listorna känner oss djupt andligt kränkta. Människor som inte känner oss eller inte vet vad vi har gjort går ändå ut och använder sig av sitt andliga mandat för att lansera den mest "kristna" kandidaten. Min fråga till Sverre Larsson och Stanley Sjöberg är enkel: med vilket andligt mandat gick ni ut och hävdade att jag inte stod upp för kristna värden? På vilket sätt har ni granskat om jag har stått upp för dessa värden? Har ni rådfrågat någon av Uddevallas andliga ledare innan ni beslöt er för att ställa en troende mot en annan under valet 2010?

För egen del anser jag att detta agerande är djupt förkastlig. Enligt min övertygelse är det Gud, inte människor, som skall granska min eller andras tro. Jag kan också konstatera att detta beteende i andra sammanhang anses negativt. I Uddevalla valde en imam i en av våra moskéer att stå på Socialdemokraternas lista samtidigt som han enbart tilllät socialdemokrater att besöka moskén. I detta valdistrikt fick socialdemokratin 50 procent. I princip alla övriga politiker i Uddevalla ansåg att detta agerande var moraliskt förkastligt men vi i KD fick svårt att gå in i denna debatt då vår egen riksdagsledamot hade blivit personkryssad utifrån samma arbetsmetod. Min fråga blir därför, till alla er som vill ha ett mer "kristet" parti, är det detta ni anser är ett mer kristet agerande? Vill ni att samhället ska utvecklas i en riktning där enskilda präster, pastorer, rabbiner och imamer pekar ut sina egna personliga kandidater? Eller ska vi fortsätta med den svenska traditionen, där man jobbar via partier och förändrar partiers utveckling via kongressbeslut?

För egen del föredrar jag det sista även om det innebär att alla partier alltid kommer att uppfattas som lite otydliga då partiets profil arbetas fram via diskussioner och kompromisser vid kongresser, stämmor och styrelsemöten. Men det är priset vi får betala om vi vill ha en levande demokrati.

Magnus Jacobsson (KD)