Kommer mina barn få skämmas?

Ibland tänker jag på Mathias. Vi lärde känna varandra under några veckor som tonåringar och brevväxlade sedan flera år. Efter en tid kom det fram hur mycket han skämdes över att vara tysk. Han var precis som jag född på 60-talet och hans föräldrar var barn när tredje riket föll samman.

Mathias hade försökt få sin farfar att förklara hur han kunnat låta allt det hemska ske. De gamla hade berättat om ett välorganiserat samhälle där alla beslut tycktes ske i laga ordning, blanketter fylldes i, och tjänstemän gjorde vad de var ålagda. När judarnas egendom konfiskerades antecknades allt noga och underskrivna kvitton lämnades till den berörda familjen innan de sattes på tåget. Jag ser att samma mönster upprepar sig i vårt eget land – utan att göra några andra jämförelser.

Just nu utvisas barn och vuxna på löpande band. De blir hämtade på morgonen, uteblir från skolan och inom några timmar står de på en flygplats i Asien. Alla våra myndigheters dokument är korrekt ifyllda, allt har skötts enligt manualen. De skickas till ett land som vi svenskar å det bestämdaste avråds att resa till men som när det gäller dem räknas som stabilt och säkert. Kanske har de aldrig bott där.

Många är de som protesterar. Men myndighetsbyråkratin är som en glatt vägg: all kritik glider bara av, den får inte fäste. Jag blir allt mer övertygad om att besluten redan är fattade; utredningar och överklaganden är bara ett spel för galleriet. Så många som möjligt ska ut. Inga skäl att stanna tycks duga. Den handfull välfungerande afghaner jag lärt känna har alla fått avslag. Snart är de utslängda. ”Vid den tiden ska kärleken kallna hos de flesta” lyder en av Bibelns framtidsbilder.

Strömmen av flyktingar till vårt land mobiliserade samhällets bärare. Många av dessa är nu förändrade människor. De har förlorat tron på samhällets goda vilja. De har upptäckt att vårt lands ministrar och datavärldens troll försvarar samma världsordning.

Man sprider lögnen att omsorg om främlingen konkurrerar med omsorgen om våra gamla. Sanningen är snarare att omsorgen om främlingen och våra gamla konkurrerar med vår gränslösa individualism som ständigt kräver en nyare telefon, kött på bordet varje dag och ännu fler utlandsresor.

Ska mina barnbarn skämmas för att de är svenskar såsom min generation skäms för baltutlämningen? Försöker jag hitta någon att skylla på? Ja, det stämmer, men jag lyckas inte. Jag är själv skyldig genom min passivitet. Ibland tänker jag på Mathias.

Björn Helgesson, präst i Olaus Petri församling Örebro