Konvertiter hanteras nyckfullt

Rättssäkerheten för konvertiter är svag i Sverige. Det skriver Sören Perder, pastor i Pingstkyrkan, Örebro, och föreslår förändrad praxis.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

De flesta svenskar har nog i grunden en stor tillit till det svenska rättssystemet. Vi tror att poliser i allmänhet försöker göra ett bra jobb, att åklagare och domare är professionella och opartiska i sin ämbetsutövning. Vi har oftast en tillit till att vi som medborgare blir behandlade rättvist om vi skulle bli prövade gentemot lagen. Rättssäkerhetens pris är att personer som verkar skyldiga ändå kan gå fria, eftersom den juridiska grundprincipen är att skuldfrågan ska vara bevisad ”bortom varje rimligt tvivel”.

Jag har delat den tilliten, men de senaste åren har tvivlet börjat gro inom mig: Gäller den svenska rättssäkerheten alla? Det har skrivits en hel del om godtyckligheten i åldersbedömningen av asylsökande ungdomar.

Ett annat område där frågorna väcks gäller de asylsökande som blivit kristna i vårt land och nu begär uppehållstillstånd för att undvika förföljelse för sin tro i det land där de är medborgare. I den svenska lagstiftningen är detta en grund för att få uppehållstillstånd.

Anledningen till mina frågor är de personliga erfarenheter jag har som pastor i en svensk frikyrka med kontakt med ett flertal så kallade konvertiter. Jag har full förståelse för att deras skäl måste prövas.

Men efter att på nära håll ha följt ett antal människor och hur de hanterats av rättsapparaten, så har jag starka tvivel på om rättssäkerheten fungerar och gäller dem.

Jag har följt ett antal fall, skrivit intyg om äktheten i omvändelsen och vid några tillfällen vittnat vid Migrationsdomstolen.

Några av dem jag har följt har fått uppehållstillstånd, andra har fått avslag. Men jag som känner dem relativt väl, och definitivt betydligt bättre än handläggare på Migrationsverket och domare på Migrationsdomstolen, kan för mitt liv inte se något mönster.

Jag kan inte se att de som nekats uppehållstillstånd har svagare skäl, att de på ett mindre övertygande sätt kunnat visa på äktheten i sin omvändelse eller att de har en annan sorts berättelse.

Ibland är det tvärtom så att de personer där jag tycker att tron har satt allra djupast avtryck är de som har fått avslag.

Mina frågor kring rättssäkerheten bottnar också i att en del av de rättsprinciper som annars alltid får råda i vårt samhälle sätts åt sidan när det gäller asylsökande konvertiter. I vanlig rättsskipning är det självklart att det måste vara ”ställt bortom allt tvivel” att den som döms också är skyldig.

När en asylsökande, som har verkliga skäl, får avslag kan det liknas vid att ”dömas” till något som för dem är betydligt värre än böter eller frihetsberövande, nämligen till risken för förföljelse, misshandel och i värsta fall döden. Men principen om ”ställt bortom allt tvivel” används inte.

I vanlig rättsskipning gäller att skulden måste bevisas av domstolen. I asylprocesserna blir det i praktiken en sorts ”omvänd bevisbörda”, där den sökande måste bevisa äktheten i sin tro.

Att riskerna inte är teoretiska har vi i vårt sammanhang fått tydliggjort den senaste tiden. En av våra medlemmar fick avslag på sin asylansökan och valde då att acceptera domstolens beslut och återvända till sitt hemland. Han begav sig dock så fort som möjligt vidare till ett grannland, säkerligen bland annat därför att det antogs vara något säkrare. Där har han hållit fast vid sin kristna tro.

För en tid sedan berättade han om sin tro för en person som han lärt känna och börjat få förtroende för. Det fick till följd att han blev misshandlad och knivstucken och tvingades genomgå två operationer. Just det vi fruktade, och som han sökte asyl för att undvika, inträffade.

Självklart måste asylsökandes skäl prövas. Men lagstiftarna har lagt den näst intill omöjliga uppgiften på handläggare på Migrationsverket och domare på Migrationsdomstolen att avgöra om tro och bekännelse är genuin och att förutse om konvertiten kommer att hålla fast vid sin tro vid utvisning till hemlandet. Den nuvarande hanteringen blir därför som jag ser det oerhört nyckfull.

Det finns ingen enkel lösning på den här problematiken. Men det är orimligt att beslutande myndigheter i så liten grad tar hänsyn till, eller sätter tilltro till intyg och vittnesmål från oss som känner de asylsökande.

Skulle inte rättssäkerheten öka om Migrationsverket och Migrationsdomstolen lät dessa uppgifter få ett reellt inflytande över besluten?

Sören Perder­, pastor i Pingstkyrkan, Örebro

Läs mer om kristna asylsökande

Alla tidigare artiklar
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.