Korrigera andedopsteologin

Den bibliska grunden för pentekostal andedopsteologi hämtas vanligtvis från Apostlagärningarna. Här finns texter som tycks visa att uppfyllelsen av Anden är ett separat moment som sker efter frälsning och omvändelse (och dop i vatten). Till exempel samarierna i kapitel åtta och lärjungarna i Efesos i kapitel 19. För många innebär detta dock ett problem. Paulus talar nämligen aldrig om någon separation mellan frälsning och innehav eller mottagande av Anden (se Rom 8:9; 1 Kor 12:13). Många pentekostala löser detta genom att skilja på att bli "född av Anden" och att bli "fylld av Anden".

Som pingstvän och exeget har denna fråga intresserat mig. I min masteruppsats, ”Tog ni emot helig Ande när ni kom till tro?”, undersöker jag en aspekt av denna fråga närmare. Nämligen: Hur ser författaren till Apostlagärningarna och Lukasevangeliet på mottagandet av den helige Ande i relation till omvändelse och initiering till det kristna livet?

Enligt pentekostala teologer hävdar Lukas att den helige Anden ger profetisk inspiration och karismatisk kraft till tjänst och mission, och att detta är separat från frälsning och omvändelse. Detta leder till att det i många fall kan gå lång tid mellan att någon blir kristen och att denne blir "andedöpt". Andra teologer, till exempel evangelikala eller traditionellt protestantiska, håller oftast med om att Lukas betonar det profetiska och karismatiska kopplat till Anden. Däremot menar de att detta inte går att skilja från frälsning och Andens roll i församlingens religiösa och etiska förnyelse. Bland annat lyfts Petrus uppmaning på pingstdagen fram: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva" (Apg 2:38).

I min avhandling menar jag att för Lukas är mottagandet av Anden primärt för profetisk och karismatisk kraft till tjänst och mission. Men samma Ande ger liv och verkar i det nya gudsfolkets upprättelse och för­nyelse. Att ta emot Anden är inte samma sak som frälsningen, trots att de två inte går att skilja åt helt och hållet.

Däremot är andemottagandet en för Lukas mycket viktig, väsentlig och central del av ”initieringsprocessen” in i det kristna livet. Denna process innefattar tre huvuddelar: omvändelse och tro, vattendop i Jesu namn, att bli uppfylld av Anden. Den senare ofta genom bön och handpåläggning i samband med dop.

Många av de klassiska pentekostala ”bevistexterna” bekräftar egentligen att uppfyllelsen av Anden i Lukas tänkande bör vara en del av de absolut första stegen i att bli en kristen. Att samarierna (i Apg 8:4–25) inte tagit emot Anden var något som snarast behövde åtgärdas. Lärjungarna i Efesos (i Apg 19:1–7) var förmodligen inte fullt ut kristna lärjungar när Paulus mötte dem, och hans andra fråga (vers 3) visar att det finns en tydlig koppling mellan dop i Jesu namn och mottagandet av Anden. I Efesos handlade det inte om redan kristna som inte hade fått Anden. Paulus tog dem nämligen igenom hela ”initieringsprocessen” från början. Han talade om omvändelse, döpte dem till Jesus Kristus och lade händerna på dem för bön om helig Ande. Samtidigt visar Lukas också på flera ställen att dopet i vatten inte är någon garanti för att man har tagit emot Anden.

Enligt Lukas bör alltså dopet i helig Ande inte separeras alltför långt från initieringsprocessen till det kristna livet, i vare sig teori eller praktik. Han tänker sig inte två klasser av kristna, de "andefyllda" och de som inte är det. Lukas tänker i stället att alla som blir kristna ska få del av Anden, och om någon inte fått det bör det omedelbart åtgärdas.

I stället för att undervisa människor att de först behöver omvända sig och bli döpta för att sedan längre fram, någon gång, få bli ”döpta i Anden”, bör vi – precis som Petrus på pingstdagen – tala om Anden som en gåva man får ta emot redan från början.

Men Lukas visar också att Anden bör erfaras. Alla troende är kallade att vara Jesu vittnen, och det i kraft och med andliga gåvor i funktion.

Pentekostalism och karismatiska rörelser har uppstått utifrån en längtan efter "Ande-och-kraft"-dimensionerna i det kristna livet i tider och sammanhang där dessa ofta lyst med sin frånvaro. Även om den klassiska pentekostala teologin kan behöva korrigeras är erfarenheten både riktig och bibliskt förankrad – och något vi behöver mer av i kristenheten.

Simon Johansson, teol. kand. (JTH), masterstuderande (JTH) och pastor i Pingstkyrkan Sundsvall