Kristdemokraterna s­varar på fel frågor

Visst kan man, som Gudrun Brunegård argumenterade bli upprymd av KD:s principprogram och där finna svar på många svenska väljares frågor (Dagen 9/4). Problemet är att den kristdemokratiska politikens lösningar förutsätter fattiga människors misär, vilket står i skarp kontrast till den kristna värdegrund partiet vill stå på.

Samtidigt som Ebba Busch Thor tar KD högerut och Sara Skyttedal fortsätter att spela på rädslor och flirta med främlingsfientlighet lever vi nämligen alla på en planet i kris. I augusti (!) förra året hade vi förbrukat det som forskare anser att jorden på sikt kan ge oss under ett år. Det innebär att vi under resterande månader får låna av våra barn och av de redan fattiga och utsatta för att kunna fortsätta med den livsstil vi vant oss vid. Göran Hägglund kritiserade och skämtade under sitt tal i Almedalen om MP:s skepticism till evig tillväxt på en ändlig planet men det vi som globala medborgare behöver förstå är att det måste finnas rum för att ifrågasätta detta fundament i västerländsk samhällsekonomi.

I dag skulle jorden behöva vara fyra gånger så stor om alla skulle använda lika mycket resurser som svenskar. Snittsvensken signalerar alltså att fyra andra människor måste leva på en sextondel av vad vi använder för att det ska gå jämt ut (svensken tar fyra jordklot, vilket innebär att fyra andra måste leva på 0,25 jordklot var för att fem personer ska hamna på i snitt ett jordklot per person). Vår livsstil förutsätter andra människors fattigdom. KD signalerar genom sin trofasthet till en "neoliberal det löser sig med bättre teknik"-utopi att tills vi hittar den mirakelkur som i princip inga forskare tror på, så kommer andra människor att få ta smällen av vår livsstil.

Miljöproblematiken nämns självfallet i partiprogrammet och det står att KD motsätter sig de avigsidor i konsumtionssamhället som lett till en materialistiskt inspirerad slit- och slängfilosofi samtidigt som det är exakt denna filosofi som KD uppmuntrar genom sin marknadsglorifierande politik. Hur vi skulle kunna fortsätta att växa ekonomiskt utan att slänga saker som fungerar, köpa saker vi inte behöver och göra high five med den osynliga hand som verkar ha fått artros, kan ingen svara på. Skrytet om att Sverige minskat sina utsläpp de senaste tjugo åren ekar tomt satt i ljuset av att utsläpp orsakade av svenskar enligt Naturvårdsverket ökat med minst 17 procent under samma period, vi flyttar bara vår klimatpåverkan utomlands.

Jag längtar efter ett KD som inser att en verkligt värde­baserad politik innebär ett innerligt sökande efter en samhällsmodell som inte förutsätter andras fattigdom. En politik som vågar ta del av det i vår kristna skrift- och tradition som premierar enkelhet och gränslös medkänsla. En politik som riktar all den goda vilja som otvivelaktigt finns inom partiet mot att skapa en ny svensk modell som kan multipliceras över jorden och innebära ungefär samma välstånd för alla. Som fokuserar mer på våra fattiga systrar över världen, än på framgångsrika systerpartier i Europa.

Människovärde får aldrig reduceras till svenskars värde och vår rätt till överflöd. KD måste sluta beundra en tysk modell som liksom vår sitter fast i lyxbilar med stjärnor i grillen som i rasande fart tar oss mot slutet på den motorväg som klimatforskare är eniga om kommer. Partiet har fortfarande chansen att omfamna den självklara målsättning jag ser i Bibeln, en politik som tar alla människor i åtanke. Helt enkelt att göra mot andra vad jag vill att de ska göra mot mig. Ett program med en sådan gyllene princip som funda­ment skulle göra mig upprymd.

Johannes Widlund, Student, freds- och utvecklingsstudier vid Uppsala universitet