Kristen tro kvävs långsamt i Sverige

De flesta vet att det länge pågått en slags utrotningskamp mot den kristna tron i det en gång så genomkristnade Europa. Det gäller främst norra biten av världsdelen, särskilt Skandinavien och där i synnerhet Sverige. Med början på 1700-talet och starkast under 1800-talet vällde den tyska protestantiska liberalteologin in. Attacken gällde läran, de traditionella dogmerna, och Bibeln som Guds ord.

Det som kallats den lutherska ortodoxin i prästeståndet och bland biskoparna höll emot, men var till sist tvunget att ge med sig. I politiken vann kyrkoministern Arthur Engbergs linje att socialdemokratin från att vilja avskaffa kyrkan tillsammans med altaret och penningpungen från 1930-talet successivt skulle tämja kyrkan inifrån genom lagstiftning och utnämningspolitik. Det fortsattes av Tage Erlander och Olof Palme, och lyckades. Stat och samhälle sekulariserades, till dels även kyrkan.

Den fromma gumman från väckelsens Västergötland var djupt bekymrad över vad som hände de likaledes fromma gossarna med läshuvud som sänts till akademierna i Uppsala eller Lund för att studera till präster. När besked kom att professorn i bibelvetenskap i Uppsala Gillis P:son Wetter dött, såg hon en ljusning: "Nu har jag bett ihjäl han Wetter, så nu sa ja´ börja med Linderhölm".

De båda var vid förra seklets början företrädare för den akademiska liberalteologin. Den senare undervisade i ”teologisk symbolik”, alltså trosbekännelserna, och grundade 1929 Sveriges religiösa reformförbund.

Ogräs, maskrosor eller så, brukar ju antingen dras upp med rötterna eller långsamt kvävas med något gift. Franska revolutionen försökte vad gällde kyrkan med det förra, att drastiskt rycka upp med rötterna. Den svenska modellen har väl varit att försöka långsam kvävning.

Men liberalteologin blev aldrig folklig. Mottrender satte in. 1900-talet har präglats av tre rörelser i de europeiska kyrkorna: En bibelteologisk, en liturgisk och en ekumenisk. Med först ungkyrkorörelsen och sedan högkyrkligheten satte en kyrklig förnyelse in, byggd på de tre rörelserna. Högkyrkligheten motarbetades starkt av det kyrkliga etablissemanget, men vann avsevärda framgångar med de officiella gudstjänstordningarna. Så i 1942 års handbok för gudstjänster och sedan 1986 års.

Även psalmböckerna 1936 och 1987 var framgångar. Högkyrkligheten är trots dess många belackare i praktiken folklig, men den liberala dominansen i läran, dogmatiken, rådde den inte på. Och inte heller den liberala bibelutläggningen. Den fick inrikta sig på gudstjänsten som bärare av tron.

Just nu pågår dock ett lågintensivt krig om en ny handbok. Kyrkoetablissemanget vill få den att bli ett instrument för frågor i tiden, genus, miljö, ekonomisk rättvisa med mera.

När det gäller en av kontroversfrågorna, Bibelns ställning, stärktes den 1986 med gammaltestamentliga läsningar i gudstjänsten, en psaltarpsalm för var söndag, bibelvisor i psalmboken, fler bibelreferenser främst i nattvardsdelen och "så lyder Herrens ord" och "så lyder det heliga evangeliet" efter läsningarna.

Tursamt nog för gumman i Västergötland var det ju så att prästerna måste följa ordningen för högmässan med dess bibelläsningar, bibliska sånger och böner och, förstås, trosbekännelsen, söndag efter söndag. Det motverkade akademins liberalteologi.

Att kampen fortsätter har även framgått i tidningen Dagens debattspalter under våren. Det bränner till i frågan om den kristna synen på andra religioner.

Av evangelierna är det bara ett som rimligt säkert är en ögon- och öronvittnesskildring: Johannes. Markus blev språkrör åt Petrus, men var inte själv med under tiden med Jesus mer än möjligen sista dagarna i Jerusalem.

Lukas börjar sitt evangelium med att ange att han sökt upp vittnen till händelser i Jesushistorien. Matteus satte samman en samling Jesusord på arameiska, främst från undervisningen i Galiléens synagogor och den på berget, men det nuvarande Matteusevangeliet i dess grekiska version är sammanställt senare, förmodligen i det som kallats Matteusskolan.

Så när frågan blir om Jesus kan ha sagt, och menat, något så radikalt utmanande som att han är "vägen, sanningen och livet" och att "ingen kommer till Fadern utom genom honom", såsom evangelisten Johannes återger det, ställs bibelfrågan på sin spets. Den protestantiska liberalteologin vill inte tro det och kan därmed skiljas från problemet. Andra som vill hålla fast vid att evangelisten talar sanning, får fortsätta att brottas med orden.

Det bibliska vittnesbördet är att "Gud vill alla att människor skall räddas och komma till insikt om sanningen" och att "Gud var i Kristus Jesus och försonade världen med sig själv". Det skall då hållas ihop med det Johannes förmedlande. Och samtidigt "Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er".

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus Visby stift.