Debatt

Kristin Molander: Prioritera barnens trygghet 2019

Inför 2019 har vi en serie där ett antal personer får skriva om vad de önskar sig av det nya året.

Efter att ha suttit i mängder av dopsamtal, vigselsamtal och sorgesamtal, i själavårdssamtal och alla möjliga andra samtal, kan min önskan – mitt ångestrop – inför 2019 inte bli något annat än: barnen!

Det finns ingen – och jag menar ingen – jag mött som inte bär känslor av bortvaldhet, övergivenhet eller orättvisor från sin barndom. I det stora och i det lilla. Det är uppenbarligen en del av våra mänskliga villkor, att längst inne vara ensamma, längtande, otrygga. Det sägs att vi vuxna har 15 år på oss att ge de barn vi fått ansvar för en grundtrygghet och en självkänsla som bär också genom livets svåra stunder. Vi har 15 år på oss att ge en insikt om att våra barn är älskade av oss just bara för att de är just det de är. Och att vi aldrig kommer att välja att överge dem.

Jag önskar att vi vuxna skulle prioritera barnens trygghet före allt annat, att vi skulle öva upp vår lyhördhet för deras olika behov.

Jag önskar att barnen ska få redskap att hantera sina besvikelser, sina sorger och tillkortakommanden. Så att de slipper växa upp till vuxna som lärt sig att bortträngning och förnekelse, att flykt och ”vända blad” är vägen framåt.

Jag önskar att vuxna vågar vägra gömma sig bakom ”barn vänjer sig”. Som om de har något val.

Jag önskar att vi vuxna visar barnen på en Gud som tror på dem först, oavsett allt. Att vi tar med dem in i en kyrka där leken, glädjen och innerligheten är kännetecknen och där brustenheten får rum och omsorg.

Gud valde att närma sig oss människor som ett nyfött barn. Det vänder på alla våra mänskliga ordningar av störst och minst, först och sist. Och om vi vågar kan det förändra oss i grunden, och bli vår räddning.

Kristin Molander, präst Danderyds församling

Fler artiklar för dig