Kristna avskaffade slaveriet

Det finns ord som genast framkallar en tydlig bild i vårt inre. Slaveri, är ett sådant ord. I dag är det den internationella dagen till minne av avskaffandet av den transatlantiska slavhandeln och slaveriet. Detta är kanske inte något som vi i Sverige tänker på, men även vårt land har varit engagerat i detta mörka kapitel i världshistorien.

Ingen kan exakt ange hur många afrikaner som förslavades och fördes över Atlanten under de 350 år som slavhandeln pågick. Dels för att så många olika länder och privata bolag var inblandade, dels för att en del av handeln var illegal. Men forskare uppskattar att det rör sig om 12 upp till 20 miljoner människor. Detta gör den transatlantiska slavhandeln till den största tvångsförflyttningen av människor i historien.

Affärsmannen Louis de Geer ordnade den 12 maj 1646 den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika med sjöpass utfärdat av den svenska regeringen. En resa som resulterade i att rikskanslern Axel Oxenstierna år 1647 fick motta fyra slavar. Tre år senare kom Sveriges regering överens med kungen av Fetu i Ghana, att Cabo Corso skulle bli en svensk koloni. Här byggdes fortet Carolusborg som blev det näst största fortet på den afrikanska kusten. Fram till år 1663 var slavfortet under svensk kontroll. Men vårt lands deltagande i slavhandel tog inte slut här. Upprepade försök gjordes under 1700-talet för att få en ny koloni. År 1784 kom den lilla ön Saint Barthélemy under svensk flagg och var så i drygt 100 år. Under det svenska styret byggdes huvudstaden Gustavia som fick sitt namn för att hedra kung Gustav III, och hamnen i huvudstaden blev en knutpunkt i slavhandel.

År 1787 införde den svenske guvernören på Saint Barthélemy en apartheidlagstiftning som delade in öns invånare i grupperna: "vita, fria kulörta och negrer". Samma år grundas antislaverirörelsen i London. William Wilberforce kom att bli en av denna rörelses mest namnkunniga och viktiga personer. Som ledamot av det brittiska parlamentet började Wilberforce att kämpa för avskaffandet av slaveriet. Och han var obeveklig.

Under arton år kom Wilberforce regelbundet med anti-slaverimotioner i det brittiska parlamentet. Det var en lång kamp och en tuff tid. Motståndet var kompakt, hans egen hälsa sviktade, glåporden haglade och vänskapen prövades. Men Wilberforce höll ut och år 1807 förbjöd det brittiska parlamentet slavhandeln. Drygt tjugo år senare antogs slutligen en lag som gav alla slavar inom det brittiska imperiet sin rättmätiga frihet. Tre dagar efter att Wilberforce nåddes av det glädjande beskedet, dog han.

Slavhandeln ansågs vara omöjlig att avskaffa. Tidningarna skrev att samhällsstrukturen inte kan bestå utan slaveriet. Men det gick. Samhället har inte bara bestått, det har också blivit bättre. Det var värdegrunden om alla människors lika och okränkbara värde som motiverade Wilberforce och hans kamrater i deras kamp. Det är värt att påminna sig om detta. För lika lite som Sveriges part i den transatlantiska slavhandeln är allmänt känd, talas det sällan om att det var kristna företrädare som fick slaveriet avskaffat. För vissa opinionsbildare är det sistnämnda ett erkännande som sitter långt inne.

År 1847 avskaffade Sverige slaveriet och de sista slavarna på Saint Barthélemy friköptes. För fem år sedan erkände Alliansregeringen Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Visst har samhället förändrats, men vi står inte utan utmaningar och problem som kräver hårt arbete. Människor lever i slaveri än i dag. Också i vårt land. I den moderna människohandeln är kvinnor och barn särskilt utsatta och 80 procent utnyttjas för sexuella ändamål. Vår värld behöver fler som engagerar sig i Wilberforces anda.