Kristna har lett kampen mot könstympning

Det är utmärkt att frågan om kvinnlig omskärelse/könsstympning aktualiseras. Det är en fruktansvärd företeelse, men vem ska klandras för att denna sed lever vidare? Den frågan är svårare att besvara.

Därför reagerar jag över debattartikeln av Niclas Lindgren och Pelle Hörnmark (Dagen 5/3). På ett schablonartat sätt klandras ”kristna” för att inte ha tagit frågan på allvar. Jag vill snarare hävda det motsatta: Det var i kristna sammanhang som kritiken först vällde fram, och den har pågått i över ett sekel!

Fenomenet könsstympning, ”Female Genital Mutilation” (FGM) är spritt över världen. Cirka 130 miljoner kvinnor är redan drabbade, varje år kommer ytterligare 2 miljoner in i riskzonen enligt en kenyansk rapport ”Human Rights, African Values and Traditions”. Ur ett modernt perspektiv har frågan diskuterats och kritiserats i några årtionden.

Debatten i kristna sammanhang har pågått desto längre. Missionen i Kenya började på allvar cirka 1900, och redan 1915–1916 blev kvinnlig omskärelse ett problem som fick bland annat missionsläkare att reagera. Debatten blev het: kolonialmakten var passiv medan flera missionskyrkor ville förbjuda föräldrar att låta omskära sina döttrar. Konflikten blev akut 1929–1930 och ledde till kyrkosplittring; tusentals afrikanska kristna som ville fortsätta med FGM skapade helt enkelt nya, självständiga samfund.

Konflikterna i Kenya kom att influera den fortsatta debatten. Dessutom gick ledningsfunktionerna i missionskyrkorna helt över till infödda kristna i samband med att länderna blev självständiga, cirka 1960 och framåt.

Det är lätt att klandra gångna tiders kristna och själv framstå som mer human och medkännande. Men sanningen är denna, att ofta har de kristna kyrkorna varit snabbast i att reagera och skrikit högst när man mött inhumana sedvänjor i missionsländerna. Det gäller till exempel änkebränningar i Indien och bindandet av flickfötter i Kina, "liljefötter", en fasansfull praxis som numera är försvunnen.

De som först ville förbjuda FGM var missionärer och kampen mot denna brutala sedvänja har tagits över av afrikanska kristna. Just nu har Lanoi Parmuat, en massajkvinna från Kenya, besökt Sverige för att vädja om stöd till kampen. Hon har i många år varit understödd i sitt arbete av - just det, PMU i Sverige! Artikeln om henne (Dagen 9/3) var föredömlig.

Under årens lopp har många andra också agerat. Som lärare och sedan rektor vid ett teologiskt seminarium i Kenya, 1990-96, aktualiserade jag ofta frågan, och jag vet att många kvinnliga missionärer i vår kyrka lokalt arbetade med FGM, inte minst de som verkade i pokot-stammen. I min historik över Kenyas evangelisk-lutherska kyrka, "A Door Opened by the Lord" lyfts frågan som en viktig etisk utmaning inför framtiden.

Den romersk-katolska kyrkan var länge mycket passiv, men har äntligen börjat agera.

Trots många insatser lever FGM kvar eftersom sedvänjan har djupa rötter i många stammars traditioner. Det faktum att Jomo Kenyatta, Kenyas förste president, tog ställning för kvinnlig omskärelse har försvårat kampen mot denna. I boken ”Facing Mount Kenya” (1938) gav han ett glödande försvarstal för seden och fördömde kritiken mot den.

Dessutom ger den välkände teologen John S. Mbiti en okritisk framställning av manlig och kvinnlig omskärelse i sin bok ”African religions and philosophy”. Han till och med beskriver massajernas ”hustrusolidaritet” i förstående ordalag: När en massajman besöker en kamrat som tillhör samma åldersgrupp som han själv, förväntar han sig att få ligga med dennes fru/fruar.

Det krävs ofta många års arbete innan förändringar kan ske. Orsaken till att det gått långsamt i denna fråga har bara delvis varit kyrkornas fel. Motståndet har främst legat på helt andra håll.

Kyrkorna behöver fortsätta att bekämpa FGM. Många kunde ha agerat mer kraftfullt i sin kritik och i praktiskt handlande, javisst! Artikelförfattarna har rätt i att det är viktigt att agera och att stötta flickorna att själva säga nej till FGM. Även i framtiden behövs kyrkornas röst, likaså att stammarnas egna kulturbärare och opinionsbildare driver på.

Men jag reagerar när man ensidigt klandrar kyrkorna för att ha varit för passiva. I årtionden var kyrkor och missionärer ensamma i att kritisera FGM och kritiken blev ofta avfärdad som ”okänslig” eller ”neo-kolonial”.

Det är utmärkt att frågan lyfts på nytt. Men reservera kritiken för de personer som förtjänar den, till exempel Jomo Kenyatta och John S. Mbiti, och undvik att ta billiga poänger.

Rune Imberg, forskningschef, Församlingsfakulteten i Göteborg