Debatt

Kristna måste ta klimatansvar

Att aktivera sig för en bättre miljö är inte detsamma som att sätta naturen före människan. Det skriver företrädare för Claphaminstitutet.

Nej, Ioane Teiotiota från Kiribati fick inte status som världens förste klimatflykting. Domstolen i Nya Zeeland avslog hans begäran om uppehållstillstånd av klimatskäl, och skickade tillbaka honom till den önation i Stilla Havet som rent fysiskt lider under det kanske allra största hotet från pågående klimatförändring och höjning av havsnivån.

En sådan vore inte bara hotfull, utan skulle snart utplåna nationen Kiribati, med sina 100 000 invånare på landytor som endast reser sig en-två meter över havsytan.

Teiotiotas juridiska ombud Michael Kidd avser att driva asylfallet vidare till högre instanser i Nya Zeeland och kanske även internationellt.

Utan att ta ställning i det aktuella fallet kan vi hos advokaten – och pingstpastorn – Michael Kidd se en god illustration för en sund biblisk inställning till miljö­frågan och de individuella personer som drabbas i klimatförändringens spår.

En kristen grundsyn säger att naturen i sig inte är gudomlig. Världen är däremot skapad som en medveten handling av en allvis och kärleksfull skapare som valt att överlåta ansvaret att förvalta jorden på människan.

Det är sannerligen ett utmanande uppdrag. Jorden, dess atmosfär, klimat och ekosystem vilar som på en knivsegg. De förhållanden som råder i naturen är så väl kalibrerade att människors påverkan kan få stor påverkan på balansen, med allvarliga följder som konsekvens. Den svåra tyfonen som nyligen drabbade framför allt Filippinerna är bara ett av flera tecken.

Den art som fått ansvaret att förvalta vår planet går under namnet homo sapiens – den visa människan. Att vi i realiteten ibland inte är fullt så visa som vi vill tro framgår vid en enkel granskning av hur mänsklig­heten hittills har hanterat vår gemensamma miljö.

Visst, ämnet får då och då ett uppsving i det offentliga samtalet och de politiska besluten. Men på samma gång vill vi gärna leva i den bekvämlighet vi är vana vid. Samtidigt är det allt annat än lätt att förmå de största länderna att ta det ansvar som situationen kräver.

Något som återigen blev alltför tydligt i det nyss avslutade klimat­mötet i Warszawa, vilket avslutades utan bindande avtal om utsläppsgränser.

Att aktivera sig för en bättre miljö är inte detsamma som att sätta naturen före människan. Det är tvärtom att se naturen som det livsrum som nuvarande och framtida människor har att leva i. Och de som drabbas hårdast vid olika slags miljö­katastrofer är som vanligt – de fattigaste.

För att erbjuda nu levande och kommande medvandrare på den här planeten en god miljö att leva i är det en självklar kristen livshållning att göra allt vi kan i det lilla såväl som i det stora för att efter bästa förmåga söka bevara och förvalta detta livsrum.

I det läget framstår det som ett högst rimligt livsval att några dagar i veckan stå i talarstolen i den lokala pingstkyrkan och predika om att göra Guds gärningar, och andra dagar ställa sig i domstolen och göra detta konkret genom att företräda en medmänniska vars livs livsmöjligheter hotar att helt skäras bort om klimatförändringen slutar i den förutspådda höjning av havsytan som riskerar att helt dränka hans land.

Om vi vill göra något för att värna medmänniskan, behöver vi också skydda det rum hon lever i.

Stefan Swärd, pastor och näringslivskonsult i klimatfrågor
Per Ewert, skribent och redaktör för publikationer från olika miljöorganisationer
Samuel Brohede, doktor i miljövetenskap

Artikelförfattarna är knutna till Claphaminstitutet

Fler artiklar för dig