Kristna måste vara beredda att bli lurade

Diakonicentrum i Växjö har hjälpt tiggande människor hitresta från Bulgarien med mat, kläder och hygien under de kalla vintermånaderna. Sju av dessa personer visade sig vara brottslingar.

De sökte upp utsatta män­niskor i Bulgarien, tog dem till Sverige och lät dem tigga här. Brottet är människohandel. Lägg därtill misshandel och andra bestraffningar, exempelvis ”böter” på femhundra kronor åt en person som inte hade ätit på två dagar och därför köpte bröd åt sig själv för hoptiggda pengar i stället för att ge dem åt människohandlarna.

”Jag borde ha förstått mer”, säger en anställd på Diakonicentrum. ”Men jag har min roll på diakonin att hjälpa den lilla människan. Sätter jag mig emot någon som har mer makt än andra, så kommer inte den som sitter utanför butiken att komma hit. Om jag inte hjälpt alla med mat hade inte ens den lilla människan fått mat.”

Själv har jag tak över huvudet, en varm säng och mat för dagen. Jag kan kosta på mig att reducera diakonins konkreta dilemma till en abstrakt tankenöt. Gjorde kyrkan i Växjö fel eller rätt som inte bara hjälpte oskyldiga utsatta, utan också brottslingar som utnyttjade och förtryckte dem?

Det är enkelt att tvärsäkert svara ”ja” eller ”nej”. Verkligheten är mer komplicerad, liksom den kristna trons imperativ.

Vad förväntas av mig som kristen och varför, och hur ska förväntningarna tillämpas i en situation som den i Växjö?

Risken finns att vi som kristna värjer oss mot dessa svåra frågor genom att undvika de svåra situationerna. Det tryggaste är att stanna i gemenskapen med dem vi känner och tycker om och är trygga med, de goda kristna syskonen i tron. Problemet är att då försummar vi missionsbefallningen.

Missionsbefallningen innebär inte att uppsöka platser, situationer och människor långt borta, sammanhang som vi alltid förr eller senare kan åka hem från och avgränsa från vår egen tillvaro. Missionsbefallningen gäller hemma, och den gäller i relation till människor i min absoluta närhet som inte gör rätt.

Det är som bekant inte de friska som behöver läkare, men att hänvisa till lämpliga bibelord räcker inte. För att kunna lyda missionsbefallningen i min vardag, vad behöver jag sätta på spel?

Jag behöver sätta mig själv på spel. Det är lättare sagt än gjort, men det var vad Jesus gjorde.

Läs mer: Tiggarbossar fick hjälp av diakoner

Som kristen riskerar jag definitionsmässigt att bli utnyttjad. Att jag sträcker ut handen till min nästa och delar med mig av det jag har kan missbrukas. Denna grundläggande risk är oupplösligt förbunden med min tro.

Klarsyn och urskillning är grundläggande dygder, men i relation till medmänniskan måste jag utgå från tillit, inte rädsla. Lägger jag band på min egen omtanke och generositet för att jag riskerar att bli utnyttjad, då lever jag inte i Kristi efterföljd.

Jesus gjorde inte under och förhindrade steningar som hjälp till dem som hade visat att de förtjänade det. Han sa till dem han hade räddat: ”Synda inte mer”. Priset blev korsfästelse. Strax före sin död på korset räddade Jesus en rövare.

Att "rövarna" i Växjö behandlades väl av den svenska diakonin innebär inte någon garanti för deras frälsning. Kanske är de förhärdade typer som återupptar sin människohandel så fort rättegång och straff är överstökade.

Men som kristen måste jag ta risken att bli lurad så som Jesus blev lurad.

Att ge även rövaren mat, att säga ”jag ser vem du är” och ändå låta honom tvätta sina kläder, att hjälpa honom eftersom det är en förutsättning för att hjälpa dem han utsätter, det är att bli lurad i Jesu efterföljd – och Jesus blev inte lurad av tullindrivare och syndare eller av rövaren på korset. Han förråddes av människor som stod honom nära, vänner han litade på. Någon garanti för att som kristen bli utnyttjad finns inte ens i de tryggaste sammanhang.

Läs mer: Frida Park: Går inte undvika att bli utnyttjad

Jag ska inte intala mig själv att min godhet mot rövaren kanske sår ett frö till räddning i hans hjärta. Min sista skärv ska jag ge till de fattiga, inte till de rika eller till dem som skor sig. Jag behöver se rövaren för vad han är, både för min egen och hans skull – urskillning är som sagt en dygd. Och ger jag mat till de fattiga och låter dem duscha kanske det bara upprätthåller deras fattigdom?

Deras fattigdom upphör naturligtvis om de svälter ihjäl, men när en båt full av människor sjunker framför mina ögon är inte min första fråga vilka i båten som är goda och snälla nog att få hjälp. Jag riskerar rädda en grupp rövare om jag inte låter båten sjunka, och fröet till en rövare finns även inuti mig själv. Att inte göra skillnad på människor innebär en öppning mot min egen syndaförlåtelse.

Maira Küchen, författare till "Att flyga" (Natur och kultur 2016)