"Kristna rädda för andra livsåskådningar"

Vi måste förstå andra livs­åskådningar för att möta människor där de står.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

En för oss märklig debatt har blossat upp på sociala medier kring Dagens beslut att publicera imamen Kashif Virks insändare om ahmadiyyamuslimernas syn på Jesu korsfästelse (16 maj). Artikeln som sådan och orimligheterna i Virks exeges har redan förtjänstfullt bemöts av apologeten Omid Pasbakhsh (21 maj). Om någon önskar fördjupa sig i de medicinska orimligheter Virk presenterar så rekommenderas medicine doktor Lennart Möllers artikel (Dagen 17 juli 2009). Den förklarar bland annat varför vattnet och blodet som kom ut från Jesus sida var ett bevis på hans död och inte tvärtom, som Kashif Virk hävdar.

Vi vill i stället här ta tillfället i akt att adressera den rädsla vi upplever oss möta i kommentarsfält och inlägg, med anledningen av denna debatt. Den rädsla som tycks manifestera varje gång företrädare för kristenheten – i det här fallet tidningen Dagen – bjuder in företrädare för andra livsåskådningar att nagelfara kristendomens historiska sanningsanspråk på våra egna arenor. Det är som att stora delar av kristenheten har en blind fläck för missionsbefallningens inneboende treenighet. Mission är både evangelisation, diakoni och apologetik. Varför då denna återkommande debatt där några vill plocka bort det ena, det andra eller flera av benen för att enögd fokusera på bara ett av tre ben?

Motståndarnas argument tycks varit oförändrade över tid. År 2013 fick P-O Flodström och Sven-Gunnar Hultman bemöta upprörda pingstvänner under hela pausen då vi bjudit in Humanisternas dåvarande ordförande Christer Sturmark för att samtala kring livets ursprung, mening och mål med dåvarande generalsekreteraren för Svenska evangeliska alliansen, Stefan Gustavsson. Människor var alltså genuint upprörda över att vi ens arrangerade ett samtal av den sorten i kyrkorummet. I höstas mötte Micael Grenholm en liknande kritik när hans apologetiska engagemang ifrågasattes efter att han slog ett slag för att unga behöver fler arenor där kristendomens sannings­anspråk tas på allvar (Sändaren 2 oktober 2018).

För oss låter kritiken som om någon skulle ifrågasätta en församlings program för stadens hemlösa. Eller en kritik av att kyrkan ägnar sig åt evangelisation i stil med Jesusbussen och Pannkakskyrkan.

Apologetens tjänst, som den beskrivs i 1 Petrusbrevet 3:15 (”Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”), handlar om att försvara och förklara grundläggande kristendom för majoritetskulturen. I Sverige innebär det i dag att vi måste förstå andra livsåskådningars världsbilder för att möta människor där de står, oavsett om det är på naturalismens eller islams planhalva. Detta är den missionsbefallning hela Nya testamentet präglas av. Vi har därför ytterst svårt att se hur det ens kan vara en diskussion kring detta. Vi ska ju vara en grek för grekerna, en romare för romarna och en jude för judarna (1 Kor 9:19–23).

En vanlig invändning mot apologetiken som en självklar del av lärjungaskapet är att citera Efesierbrevet 4:29, som talar om att inte ge sig in i diskussioner och att undvika onödigt prat. Versen, läst i sitt sammanhang, är på intet sätt en polemik mot den urkristna praktiken apologetik, utan en uppmaning till oss att inte hålla på och tjafsa med varandra för tjafsandets skull. Andra invändningar är att vi ska bli som barn, att tron finns i hjärtat och inte hjärnan. Men i Nya testamentets brev finns det flera ställen som talar om att den kristne inte ska vara som barn. Paulus skriver 1 Korinthierbrevet 14:20: ”Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet.”

Naivitet, okunskap och barnslighet är inga kristna dygder. Apologetiken måste vara ett naturligt inslag i församlingslivet. Lika befängt som det vore för tondöva personer att avfärda lovsången som en elementär del av det kristna gudstjänstlivet, borde det för den känsloorienterade medlemmen vara lika otänkbart att avfärda apologetikens plats i församlingen.

Låt oss i stället inspirera varandra till en ny era, där vi uppmuntrar varandra att leva ut alla de gåvor och tjänster vi är kallade till i Guds församling.

All sanning är Guds sanning och en del av lärjungaskapet är att vi rustar varandra till frimodiga evangelister och apologeter för att bygga en ny kultur i den kristna församlingen. Vi behöver inte vara rädda när vårt hopp utmanas utan i stället välkomna det. Sanningen ska nämligen göra oss fria.

P-O Flodström, pingstapologet

Sven-Gunnar Hultman, pastor i Grindtorpskyrkan Täby

Micael Grenholm, ordförande Svenska Apologetiksällskapet

Läs ävenDagen svarar om ”Imam: Jesus överlevde korsfästelsen”

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

1 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo
Premium Foto: Johan Nilsson/TT
Foto: Johan Nilsson/TT