Debatt

Kvinnor måste få en ny möjlighet i Sverige

Politiska beslut har gång på gång justerat utfallet av den förda invandringspolitiken med humanitet som utgångspunkt.

Svårare och tuffare. Det är ingångsvärdet när de politiska partierna diskuterar den kommande migrationslagstiftningen. Asylrätten ska visserligen värnas men humanitet står inte överst på dagordningen. Och sällan hörs något om kvinnors situation.

Reglerna för att få asyl har skiftat allt efter tid. Ibland har de blivit strängare, ibland öppnare. Ibland har undantag gjorts när det funnits en insikt om att de gällande reglerna inte fyller överordnade mål som rättssäkerhet och humanitet. Det är ett sådant undantag som Hans Blix, Jan Eliasson och Alf Svensson föreslår (Dagens Nyheter 5/7) för de ensamkommande ungdomarna. För dem, liksom för många andra, har den långt utdragna processen efter deras asylansökan fått svåra konsekvenser.

Den etablerade ordningen har med jämna mellanrum brutits genom amnestier. Det har skett vid fyra tillfällen, gymnasielagen oräknad. De har alla haft humanitära skäl som grund. 1992 fick barnfamiljer som vistats i Sverige i ett år beviljas uppehållstillstånd (andra 18 månader). Det gällde även barn som gått tre terminer i svensk skola. 1994 infördes en ny tidsförordning, som denna gång gällde dem som sökt asyl före den 1 januari det året. Då handlade det om flyktingar från Kosovo. 1998 kom nästa. De som kom från forna Jugoslavien och som hade vistats i Sverige i mer än fyra år skulle få stanna.

De tillfälliga förordningarna hade humanitära skäl som grund. Sedan effekterna av dessa tillfälliga förordningar löpt ut skärptes reglerna för anhöriginvandring 1997 och 2000. Sammantaget innebar dessa beslut en åtstramning av bifallsmöjligheterna; regeringen hade bestämt att nivån skulle ligga högt vid prövning av humanitära skäl. Volymerna har alltså justerats både upp och ner utan att de kallats volymmål, som Joakim Ruist påpekar i en artikel i Svenska Dagbladet (4/7).

Inför en övergång 2006 till det domstolsförfarande som fortfarande gäller krävde en stark folklig opinion amnesti för dem som då levde gömda eller fått avslag. Det gällde inte minst barnfamiljer. Det var det så kallade Påskuppropet, som kom till efter ett julbrev 2004 till regeringen från dåvarande ärkebiskopen KG Hammar. Mer än 160 000 undertecknare önskade att bordet skulle göras rent inför den nya instansordningen. Det stöddes dessutom av fackföreningar, ideella organisationer och politiska föreningar. Det var då till sist Vänsterpartiet och Miljöpartiet som lyckades få till stånd möjligheten till en förnyad prövning för många asylsökande. Eftersom de i budgethänseende var stödpartier till den socialdemokratiska regeringen vägrade de att ge sitt stöd förrän en ny möjlighet för de asylsökande fanns på plats.

Politiska beslut har alltså gång på gång justerat utfallet av den förda invandringspolitiken med humanitet som utgångspunkt. Den metod som Blix, Elias­son och Svensson föreslår är alltså inte ny utan väl beprövad.

Men en ny amnesti borde i första hand omfatta kvinnor. Jag tänker särskilt på de kvinnor utan män som kommit från muslimska länder och som inte vågar återvända då de riskerar tvångsgifte och omänsklig behandling. De tas inte heller emot av sina länder om de inte reser tillbaka ”frivilligt”. Den som säger nej till den ”frivilliga” hemresan mister både boende och dagersättning. Manligt ”beskydd” är en nödvändighet i många länder, samtidigt som det är deras stora hot mot ett liv i självständighet och frihet.

Kvinnor kan inte leva på egen hand i samhällen som utgår från mannen som norm och att det är män om bestämmer över kvinnor och deras liv. Det vet Migrationsverket till exempel när det gäller Irak, men låter inte det få genomslag när de behandlar kvinnors ansökningar.

Vad är frivilligt när alternativet är ett liv utan pengar och bostad i Sverige? Att bli bortgift med någon man inte känner? Många av dessa kvinnor har nu bott i Sverige i mer än fyra år – vad ska de återvända till? I Sverige är lagstiftningen mot tvångsgifte stark. Men för asylsökande som riskerar just detta vid ett återvändande finns inte samma engagemang eller vilja till skydd.

Inför en ny lagstiftning måste de som redan kommit behandlas med humanitet och värdighet. Det betyder att en ny prövning med betoning på humanitära skäl och inte minst med fokus på kvinnors situation behöver genomföras. Sådant har genomförts förr. Det är dags igen. Här har de partier som förutom V och MP lade förslag i riksdagen 2005 i Påskuppropets anda ett särskilt ansvar: Liberalerna, Kristdemokraterna och Centern. Kvinnor och deras situation glöms alltför ofta bort.

Klas Hansson, docent, Strängnäs

Fler artiklar för dig