Kyrkan är inte proffsens plats

Botemedlet för en frikyrka på defensiven är inte ett fräschare och poppigare utbud, utan ett myndigförklarande av vanliga människor. Det skriver pastor Fredrik Lignell.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den unga Jesusrörelsen som växte fram i och med de första kristna var en lekmannarörelse. Till och med Jesus inbjöd till medledarskap, trots lärjungarnas fullständiga brist på insikt och perspektiv.

I Johannesevangeliet kapitel fyra står det, liksom i förbifarten: ”…det var dock inte Jesus som döpte, utan hans lärjungar.” De förstod inte korset, församlingstanken eller Anden, men fick döpa ändå!

Det händer ibland att jag hör någon säga, exempelvis i ett styrelsemöte någonstans: ”Jag är ju ingen teolog, men jag kanske ändå kan få drista mig till att läsa ett bibelord?”

Hur blev det så? Hur kommer det sig att människor med rötter i församlingens mylla, uppvuxna i söndagsskola och ungdomsgrupp, aktiva medlemmar sedan årtionden, känner sig lite underlägsna när de ska läsa ett bibelord?

På 1990-talet var jag ansvarig för en bibelskola. Under en tioårsperiod gick den genomsnittlige studenten från att gå bibelskola för att komma i funktion och tjänst till att gå på bibelskola för att över huvud taget veta vad man själv trodde på. Det skedde ett tydligt skifte från utgivande till inåtblick, från förberedelse för tjänst till ett år av personlig uppbyggelse.

I dag skördar vi frukten av det fullt ut, vilket blir tydligt i det dagliga församlingslivet. Alla sorter finns naturligtvis, men lite tillspetsat och generaliserande kan man säga att vi tenderar att i allt större utsträckning betrakta kyrkan som ett serviceorgan.

Som ledare i församlingen kan man frestas att gå med i det racet­ genom att ge mer att välja­ på. Vi fixar bättre fika, större ljusrigg och fräschare musik­utbud! Men frågan är om vi inte binder ris åt egen rygg genom att göra så.

Den gamle revykungen Hagge­ Geigert fick en gång frågan varför människor inte går i kyrkan längre (det är lite oklart varför just han fick den frågan.) Han svarade med en jämförelse: På Ullevi i Göteborg försökte man dra större publik genom bättre korv med bröd, ballongflygning och andra spektakel, men det enda som skulle få människor att återvända var bättre fotboll. Hans poäng var att detsamma gäller i kyrkan. Bättre extratjänster botar inte en svag kärna.

Botemedlet för en frikyrka på defensiven är inte fräschare och poppigare utbud, utan att hitta tillbaks till det som alltid kommer att vara attraktivt. Ett djupare liv, där Gud möter människors längtan efter Honom själv och där man sätts in i ett sammanhang där ens bidrag räknas och spelar roll.

I dag talas det mycket om global uppvärmning. Man skulle­ kunna tro att det krävs 15-20 grader extra för att smälta Antarktis­, men som vi vet skapar den minsta förändring helt nya förutsättningar.

Min misstanke är att en kyrkmiljö som lyckas locka fram en liten, liten temperaturökning när det gäller människors bön, bibel och berättelse kommer att se frukt också när det gäller frivillighet, offrande, en missionell livsstil och gudstjänstdeltagande. Något händer i atmosfären då vanligt folk myndigförklaras att öppna sin bibel, be frimodiga böner och enkelt dela sin berättelse med sina vänner. Då hotas det religiöst nedfrusna Antarktis.

Om jag som pastor, i stället för att ytterligare spä på professionalisering och kyrkkonsumism, kan bidra till att människor växer i relation till sin egen bön, bibel och berättelse kan vad som helst hända. Om det inte sker har däremot allt varit förgäves.

Människors tillvaro är oerhört komplex. Stress, splittring och statusjakt som leder till brist på urskiljning och dåligt samvete är den mylla jag som pastor måste förhålla mig till när jag uppmuntrar och utmanar människor. Man är jagad och vilsen, och här ställs vi inför ett dilemma: Vi får för oss att eftersom människor redan är så stressade och splittrade gäller det att inte utmana för mycket. Som om bön, bibel och berättelse skulle spä på splittringen och det jagade livet!

I vår missriktade omsorg om den splittrade församlingsmedlemmen servar vi henne med ytterligare utbud och proffsiga­ leveranser. Men det hon behöver är inte mer av det som redan splittrar och ödelägger hennes rotsystem. Hon behöver rötter, tillhörighet och andlig fördjupning. Hon behöver sättas in i ett meningsfullt uppdrag i Guds rike, något som är större och lever längre än henne själv.

Frikyrkan lider av svår professionalisering. Tjänstemän och serviceinrättningar ersätter den formerande och myndigförklarande gemenskap som utgjorde väckelserörelsernas församlingar.

Det är inte proffsen som ska förverkliga drömmen om Guds rike i Sverige. Det är vanligt folk som går till jobbet, hämtar på dagis och pluggar inför en tenta. Vanliga kristna som inte tror att de har det som krävs behöver stärkas i sitt mod, och det är vårt uppdrag.

Pyspunkan i det andliga självförtroendet måste botas och människor måste myndigförklaras. Gud är nämligen svårt förtjust i det vanliga!

Fredrik Lignell,­ pastor i Ryttar­gårdskyrkan Linköping

Säg din mening

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium Foto: Natanael Gindemo
Foto: Natanael Gindemo
Premium Foto: Johan Nilsson/TT
Foto: Johan Nilsson/TT