Kyrkan i identitetskrisens tid

Det är ett faktum – Sverige är i en identitetskris. Politiska partier står inte längre för vad de tidigare har blivit kända för. Föreningar och organisationer har blivit ideologiskt slätstrukna. Samfund, kyrkor och kristna ledare kan ifrågasättas om de alls kan kallas kristna.

Det svenska folket befinner sig i identiteternas twilight-zone. Några tycker att vi varit där länge, andra börjar förstå att det är så här det faktiskt är. Jag skriver för att navigera ut ur denna plats, särskilt för kyrkor och samfund.

Låt mig börja hos mig själv. Jag är en ung pastor (32) i en pingstkyrka med några års erfarenhet. Notera att jag kallar mig pastor i en pingstkyrka och inte för pingstpastor. Jag har alltså inte min identitet i den kyrkliga tradition jag befinner mig i. Den definierar mig inte.

En del förvånas kanske av en sådan distinktion. Men, faktum är att få i den generation jag representerar, eller yngre, har sin avgörande identitet i en kyrklig tradition (allt färre äldre också, för den delen). Vi som lever i kyrkornas värld har under många år sett detta bland ungdomarna som rör sig obehindrat mellan alla möjliga kyrkor och samfund.

I synnerhet så är de ointresserade av att ta ansvar för och förvalta en tradition som de inte har sin identitet i. Samma sak går också att säga om andra föreningar och organisationer i vårt samhälle. Jag har under åren observerat vad som i stället formar dem.

Många kyrkliga ungdomar finner sin identitet i grunden för deras tro i Bibeln, i den genuina vänskapen och i den tro som lever som den lär. Intressant nog är detta samma saker som präglar åtskilliga nya troende och kristna nysvenskar.

De känner inte till våra kyrkliga traditioner och finner sin identitet i Bibelns fasta grund, i den varma välkomnande gemenskapen och i det liv som trovärdigt lever i, tror på och följer Bibelns ord.

Många av oss andra, som varit med lite eller mycket längre i kyrkan, tycker att det här låter väldigt bra. Fast, om vi är ärliga så har våra traditioner större auktoritet än vad vi erkänner. Vi saknar till exempel öppenhet för biblisk kritik och prövande av vår tro och våra traditioner. Vi är också ofta mer bekymrade över våra samlingars sång och stil än att betjäna andra och vittna om Jesus i vardagen.

Det samfund eller den kyrka som vill ha en sann och bestående identitet har därför skäl att pröva sig själv. Många i kyrkan som är unga, nya eller har annan etnisk bakgrund kommer inte att förvalta våra traditioner. Helt enkelt därför att de har sin identitet förankrad någon annanstans. Jag identifierar mig med dem.

Det är bara den tradition som har en fast grund gentemot vilken man ständigt prövar sig som kan bestå. Detta gäller allt från politiska partier till samfund och föreningar. I kyrkan är vi många, unga och gamla, från olika folk, ny- eller gammelkristna, från olika kyrkor och samfund som har en sådan grund och identitet i Bibeln och den äkta tron och livet som kommer därifrån.

Därför tror jag många av oss skulle vilja säga till kyrkor, samfund och kristna ledare:

Är du otydlig med något som Bibeln är tydlig om, så förlorar du vårt förtroende. Lever du inte som du lär, så kommer vi inte att följa dig. Vill du inte ha gemenskap med alla som har Jesus som Herre i sina liv, så känner vi oss inte hemma hos dig. Saknar du öppenhet för en biblisk kritik av din kyrkliga tradition, så riskerar du att bli lämnad.

Men, finner du din identitet i Bibelns över dig auktorativa ord, gemenskapen i Jesus med andra kristna och den tro som lever som den lär, så vill vi bygga framtidens kyrka med dig!

Markus Holmbom