Debatt

Kyrkan lurades av KGB

De av Sovjet utsedda delegaterna fick alltid sin vilja igenom när det gäller slutdokumenten i de kyrkliga fredskonferenserna på 1980-talet, menar Wilgot Fritzon, med anledning av den uppblossade debatten om DDR:s infiltration.

Prästen vid Ersta diakoni, Anders Westius, ställde i en debattartikel (Dagen 22 augusti) mycket angelägna frågor. Huvudfrågan var om hans far, Stockholmsbiskopen Lars Carlzon, hade gått kommunistregimens i DDR ärende då han hade biskopsmötets uppdrag att representera Svenska kyrkan i Östeuropa.

Carlzon var under några år på 80-talet också ordförande för Förbundet Sverige-DDR fram till Berlinmurens fall. Eftersom Westius vill göra frågan "mer generell" vill jag dela några erfarenheter från mitt över trettioåriga arbete med kristna bakom Järnridån.

Sättet att arbeta diskuterades ofta. Sångaren Viktor Klimenko berättade 1985 hur han lät bli att i väst berätta om hur svårt de kristna hade det i Sovjetunionen. I gengäld fick han utan problem ta med sig biblar och skivor när han reste in i Sovjet. Men han kände att han svek de fängslade och började därför berätta hur de kristna verkligen hade det. Priset Klimenko var att han vägrades visum. Men informationen han gav i väst ledde till ökad förbön för de lidande.

Svenska kyrkans ledning hade endast dialog med registrerade kyrkoledare.

Allreligiösa fredskonferenser hölls i Moskva från 1952. I den första fick Josef Stalin översvallande hyllningar. Dessa konferenser betraktades som pro-sovjetiska propagandaföreställningar. Men efter 1982, då ärkebiskop Sundby tillsammans med Carlzon inbjöds, bytte Svenska kyrkans ledare fot och började prisa dessa fredskonferensers betydelse. Det förekom aldrig att man kritiserade den bristande religionsfriheten i Östblocket.

1983 hölls den stora ekumeniska fredskonferensen "Liv och Fred" i Uppsala. Sundbys utrikesadjunkt George Perry kritiserades för urvalet av östdelegater. Men han såg inte dem som regimtrogna.

Men varför blev inga oregistrerade baptister i Sovjet, katoliker i Litauen eller andra representanter för förföljda kristna fredsvänner i Öst inbjudna?

Svaret blev: "Det är klart att vi skulle vilja ha med representanter för vissa fördrivna och förföljda kristna grupper, men de skulle ju inte få utresetillstånd, så därför har vi inte skickat några sådana inbjudningar."

Antingen hade George Perry inte fattat vilken fantastisk uppmuntran en sådan inbjudan hade varit. Eller så anade han att de officiella östdelegaterna skulle vägrat komma. Med facit i hand kan vi se att de alltid fick sin vilja igenom när det gäller slutdokumenten i de olika fredskonferenserna.

Så föll järnridån. Arkiven öppnades tillräckligt för att vi skulle få veta vad många anat. Ortodoxa kyrkans ledare i Sovjet var kommunistregimens lakejer. Det gällde ärkebiskoparna Filaret, Juvenalij, Pitirim med flera. KGB hade lyckats lura många kristna i väst.

KGB-arkiven innehåller många detaljerade uppgifter om internationella kyrkomöten. I en rapport från den Kristna Fredskonferensen 1987 finns följande noterat:

"Tolv agenter från KGB deltog. Under förberedelsearbetet neutraliserades varje försök till provocerande angrepp på kyrkoledningar i socialistiska länder. Förändringar som kunde uppfattas som ofördelaktiga för KGB stoppades och dokument av politisk fördelaktig karaktär arbetades fram".

Det är inte onaturligt att fråga sig om de kristna i Öst verkligen blev hjälpta av dessa KGB-agenter som inbjöds gång på gång av kristna ledare i väst.

Det måste kännas lite pinsamt i dag att den ungerske biskopen Zoltan Kaldy så oreserverat stöddes av den svenska lutherska delegationen när han röstades fram att bli ledare för Lutherska Världsförbundet 1984. Ingen ville då lyssna på viktig information som pekade på att Kaldy var kommunistregimens utvalde man. Nu har arkiven berättat att denne biskop spionerade för sitt lands beryktade säkerhetstjänst, som i sin tur hade nära samarbete med Stasi i DDR.

Jag är övertygad om att mycket kan göras i det tysta. Men historien visar att vi ofta är alltför naiva när det gäller förtryckarregimer. Den som är villig att lära sig något av misstag som gjorts borde erkänna KGB:s infiltrering och välkomna en granskning.

Det gäller inte bara Svenska kyrkan. Regeringen har ännu inte velat öppna Säpos arkiv över de handlingar som innehåller uppgifter om misstänkta svenskar som arbetat för Stasi. I dagarna görs ett nytt försök med ett öppet brev till justitieministern från professorerna Lennart Stenflo och Anders Törnvall. Båda berättade i DN den 23 september hur de grundlurades av Alexander Radler, kyrkoherden i Burträsk som i somras tvingades erkänna att han varit agent åt Stasi.

Öppenhet kan vara jobbigt. Men i längden leder det till både helande och lärdomar.

Wilgot Fritzon, före detta missionsdirektor för Ljus i Öster

Fler artiklar för dig