Kyrkan måste hitta sitt rotfäste

Det finns en tendens i kyrkoledningarna i de krympande kyrkorna att låta kommunikatörer påstå att allt ändå står väl till.

Litet då och då kommer reportage om lyckade drop in-dop och drop in-vigslar, men det är bara krusningar på ytan i en allmänt nedgående trend. Det gäller också kyrkliga försök att konkurrera i underhållningsbranschen. På sikt ändrar det inget. Det går dåligt för kyrkorna. Inte minst i Sverige, för Svenska kyrkan liksom för frikyrkorna. Ja, inte den romersk katolska kyrkan förstås och inte de orientaliska invandrarkyrkorna.

Tecknet för ”kris” på kinesiska betyder samtidigt, brukar det framhållas, ”farlig möjlighet”. Så vad kan göras? Vad är möjligt? Folks förtroende för kyrkan är skadat. Svenska kyrkan är fortfarande den dominerande kristna gemenskapen, som en gång i kristningsskedet gav den kristna tron ett rotfäste i bygderna.

Möjligheten är att återvända till rotfästet. Ett beslut som omedelbart, redan på kommande kyrkomöte, borde tas är att riva upp strukturreformen, den som ledde till "storpastorat" och den sakta krypande församlingsdöden. Svenska kyrkan är från början en "folkkyrka", inte i en banal mening som "folklig" utan som rotad i en folk­gemenskap, en nordiskt svensk. I det lokala betyder det en "sockenkyrka". Det är en bygd, där det finns en kyrkobyggnad, ett gudstjänstliv och prästerlig omsorg. Kyrkan på platsen omfattas ju ännu med vördnad.

En kort tid, innan stordrifts­idealet och koncerntänkandet tog överhanden även i det kyrkliga, talades det om ”subsidiaritetsprincipen”. Det syftade på närhet. Beslut, omsorg, ekonomi och annat som angick människor skulle ske så nära att det var överblickbart. Frikyrkorna kände till detta, men de hade å andra sidan ett för svagt sammanhållande band likt de svenskkyrkliga stiften med en biskop och ett i lag reglerat domkapitel.

Kyrkoordningen fastslår faktiskt att Svenska kyrkan framträder i sina stift och församlingar. Rätt så. Det är också vad folk fortfarande känner igen, om också vagt på sina håll, särskilt bland de unga. Men det är något konkret, som går att få syn på igen. Närhetsprincipen vinner tilltro efter stordriftens misstag.

Tyvärr kom Svenska kyrkan på kant med ledande intellektuella institutioner, musiker och kulturpersonligheter genom en oskicklig hantering av förslaget till ny kyrkohandbok.

Förslaget har visserligen kvar mycket av rotfästet i den gudstjänsttradition, som en gång lockade folk i bygderna från tidigare asatro till ”Vite Krist”, men det står ändå för en avvikelse från det som först vann hjärtan. Det märks att förslaget har ett främmande ideologiskt syfte.

När Svenska kyrkan vann sitt rotfäste i landet knöt den an till en gammal princip för religion: en helig plats för tillbedjan, en helig rit och en helig person att leda. Från början på delegation från biskopen blev prästen lokalt den sammanhållande personen. Just prästens roll som den som betjänar med Ordet och sakramenten har sakta undergrävts och fuskats bort.

Det började redan vid reformationen, tog fart under 1800-talet och fick fullt genomslag under slutet på 1900-talet med den nya kyrkoordningen år 2000. Länge visste de flesta vad en kyrkoherde var och en hjälppräst eller komminister. Nu är förvirringen utbredd. Alltså är det dags att restaurera prästtjänsten så att prästen själv är en i församlingen och bor där. Inte sällan hörs människor längta efter en präst i en prästgård.

Men för att det ska bli något med det behövs en "prästväckelse", en ny medvetenhet och iver. Det betyder en rejäl nysatsning på utbildningen så att prästen kan sin kyrkotraditions grund i den Heliga skrift, de tre trosbekännelserna, den Augsburgska bekännelsen och Laurentius Petris kyrkoordning från 1571, som summerar upp just den skepnad Svenska kyrkan en gång antog.

För att ge utrymme för ny frimodighet, just skapa känsla av frihet i tron, bör förstås alla sekulärpolitiska åsiktsbegränsningar tas bort. Åsiktsgemenskap är ett partipolitiskt fenomen.

Det är väl kyrkorna i norra Europa som är sämst ute, de som kom att präglas av rationalismen, upplysningstänkandet och den teologiska liberalismen. Men det betyder ju inte att de alla behöver drabbas av samma trend. Det bör gå att återta initiativet. Om inte, hotar slutet för den svenskkyrkliga traditionen och de vidhängande frikyrkorna med den. "Eglise en marche" vore kanske något i tiden efter franskt föredöme?

Biörn Fjärstedt, biskop emeritus Visby stift