Kyrkan tycks vara vad den gör, inte vad den är

Det är valår för Svenska kyrkan. Den 17 september hoppas kyrkans ledning att många kyrkotillhöriga ska lägga sin röst på dem som ska bli förtroendevalda. Vilket vägval gör kyrkan inför framtiden? Det finns åtskilliga förslag hos de olika nomineringsgrupperna.

En viktig fråga är kyrkosynen.­ Ska kyrkan vara en spegel av samhället eller har den ett unikt, annorlunda uppdrag? För den enskilde är det i denna reflektion av stort värde och hjälp att se på kyrkohistorien.

Ett av de mest värdefulla dragen i Johan Sundeens nyligen utgivna studie, 68-kyrkan, är de förbindelsetrådar till nutiden man kan skönja. Den svenska kristna vänstern upphörde inte med de radikala 60- och 70-talen.

Många klättrade i den kyrkliga hierarkin till höga poster, där de kunde påverka utvecklingen i önskvärd riktning. KG Hammar, som blev ärkebiskop, talade i en intervju om ett samhällsengagemang som för honom och hans meningsfränder blev bestående. Att kyrkan ska vara en politisk röst i offentligheten är nu allmänt accepterat, menade han.

Den världsbild som de unga radikala kristna skaffade sig för 40 eller 50 år sedan är i många fall densamma i dag. Många menar också att kyrkans politiska röst egentligen inte kan vara annat än vänster.

Den största nomineringsgruppen i kyrkomötet, Social­demokraterna, har påverkat andra partier och grupperingar att tänka i ungefär samma banor. Bakom den hyllade parollen "alla människors lika värde" kan mycket dölja sig av krav på likformigt tänkesätt.

Biskop Eva Brunne var under studietiden aktiv i Kriss, den vänsterkristna studentrörelsen. Nyligen uttryckte hon sitt stöd för Stefan Löfven på Twitter, vilket väckte skarp kritik och många frågor om Svenska kyrkans politiska hållning.

Problemet är förstås inte att biskopar är politiskt engagerade­. Problemet är den ”Jesus är sosse”-mentalitet, som inte bara uttrycker SSU:s hållning (från en kampanj för några år sedan) utan även präglar atmosfären i många kyrkliga sammanhang.

Vänstern verkar på något sätt abonnera på godhet. Denna tysta förutsättning får alltför ofta effekten att kyrkan framstår som en åsiktsgemenskap.

En relativt nyvigd diakon i Svenska kyrkan beskriver i ett personligt mejl sina erfarenheter:

”Under hela vår utbildning matades vi med budskapet att kyrkan minsann ska ha högt i tak, som man uttryckte sig. Vid minsta kritik mot vissa åsikter och ståndpunkter möter man dock extremt hårt motstånd, ja närmast hatiska och totalitära metoder och gensvar. Yttrande­friheten och det höga taket är alltså mest fina ord och rena floskler.”

Är det så här illa? Vi menar att Svenska kyrkan, och delar av den övriga kristenheten i vårt land, har trätt in på fel spår. Visst finns det glödpunkter av varmt kristet församlingsliv – men sådana sitter trångt.

I en annonskampanj från rikskyrkan med uppmaning att rösta i kyrkovalet ställs den enda frågan: ”Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?” Kyrkan tycks vara vad den gör, inte vad den är.

Annonscitatet avspeglar den förhärskande tendensen av aktivism och moralism. Föga fokus läggs på vad Gud har gjort och gör. Kyrkosynen är starkt samhällspräglad, en förlängning av kommunala eller statliga organ.

I ett debattinlägg i Kyrkans tidning (den 17 augusti) säger Pierre Kjellin, nominerad till kyrkovalet (S): "Den enda vägen framåt för Svenska kyrkan som är 'öppen för alla' tror jag … är mer av socialt arbete och mindre av religiösa och ideologiska ställningstaganden."

Kyrkan har blivit en del av det som Tage Lindbom kallar människoriket – ett rike inte med Gud utan med människan i centrum. Ett problem med detta är känslan av glädjelöshet. Inte underligt att de samhällstillvända gudstjänsterna lockar allt färre och att betydande skaror begär sitt utträde ur kyrkan (cirka 90 000 förra året).

Av frukten känner man trädet. All aktivitet och aktivism till trots är de frukter som skördas på den politiska kyrkans träd små och hårda. Det blir glädjelöst, misstänksamt, långt ifrån den "vind och vidd och ett oändligt hem" som man säger sig värna. Det märktes, bara för att ta ett exempel, tydligt när Anna-Karin Hammar nyligen bestämde sig för att det var jätteviktigt att det inte skulle synas några israeliska flaggor i Stockholms pridetåg. Där gick gränsen för hennes mångfald.

Hur ska man då agera vid valurnan vid kyrkovalet nu i september? Det egna samvetet måste råda. Men vi tillhör den växande skaran som önskar att Svenska kyrkan äntligen ska bli fri, fri från de politiska partiernas närvaro (enskilda kandidater från alla partier är självfallet välkomna!).

Vårt hjärta klappar mest för den obundna gruppen Frimodig kyrka. Vi hoppas på en kyrka med frimodighet och glädje, kort sagt: med Jesus i centrum.

Gunnar Hyltén-Cavallius, komminister emeritus teol lic

Anna Sophia Bonde, präst, bibellärare­

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet.