Läkare: Brist på empati att erbjuda dödshjälp

Staffan Bergström kommenterar Elisabeth Sandlunds upprop till oss att “med goda argument hålla människovärdets fana högt och strida för en sjukvård som ger var och en hjälp att leva ett värdigt liv till sitt sista andetag, inte hjälp att dö”. Hans motargument är en lång lista av namn på “framstående och namnkunniga kristna som har insett även den högspecialiserade palliativa vårdens begränsningar.”

Att stödja sig mot en namnkunnig grupp som tycker likadant är inget argument. Historien visar att precis vad som helst kan försvaras med ett sådant argument, och hur det kan gå fel. Det borde snarare vara avskräckande. Nej Staffan – kom med sakliga motargument när det gäller alla problem som finns med dödshjälp. Här kommer några exempel:

• Ingen läkare kan med säkerhet bedöma när en patient har mindre än sex månader kvar att leva. Det finns patienter som bedömts vara döende av obotbar sjukdom och som önskat sig döden men som tillfrisknat eller fått en kortare eller längre tid av meningsfullt liv.
• Ingen läkare kan bedöma patientens verkliga motiv till att önska sig döden. Man kan knappast utesluta en bakomliggande depression hos en patient som önskar dö. Hur skulle vi kunna ha en nollvision för suicid och samtidigt erbjuda dödshjälp?

Läs också: Ska kristna ta strid mot ”den sista friheten”?

• Det händer att vi möter patienter som misstror sjukvården för att inte vilja satsa på en gammal patient, eller som av uppgivenhet säger sig vilja avstå från behandling. Och visst är den åldrande befolkningen en del av den skenande kostnaden för sjukvården. Sjukdom är ofta kopplat till skam. Att dra sig undan och inte vilja vara till besvär är en vanlig reaktion. Hur kan patienten lita på att läkaren verkligen gör sitt bästa för patienten när en dödsönskan är mest uttryck för uppgivenhet och skam?
• Om en patient skulle hävda sin rätt till dödshjälp kommer det i konflikt med den personal som ska förmedla denna "hjälp". Även Staffan Bergström måste vara medveten om att dödshjälp i alla länder där den är tillåten innebär ett etiskt dilemma för sjukvårdpersonalen vars frihet riskerar att kränkas. Hur ska samvetsfrihet garanteras för den som inte vill medverka till dödshjälp?

Visst kan man möta situationer där döden kan ses som en befriare hos terminalt sjuka patienter. Men är det verkligen brist på empati att uthålligt trösta och lindra? Är det inte snarare brist på empati och uthållighet att ta den enkla vägen och hjälpa döden på traven? Vad gör det med vår inställning till livet och dess stundom svåra omständigheter om vi accepterar att ta döden i vår hand som ett instrument för en lösning på andras lidande? Det sluttande planet skulle bli en ofrånkomlighet.

Hur kan en annan människa bedöma när gränsen för värdigt liv eller outhärdlig smärta är nådd? Hur definierar vi var nästa gräns går som inte får överträdas om man tillåter hjälp att dö?

Roland Andersson, läkare