Långfingret är inte lösningen

Agerandet mot Sverigedemokraterna har snarare skapat misstro gentemot övriga partier och spätt på martyrbilden. Det skriver Stefan Gustavsson från Svenska evangeliska alliansen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

De politiska analyserna avlöser nu varandra i rasande takt. I debatten är frågan om Sverigedemokraternas framgång i dag lika stor som frågan om Stefan Löfven kommer att klara en regeringsbildning!

SD är det enda parti som haft en betydande ökning sedan förra valet. Medier och övriga partier har misslyckats i sina försök att marginalisera SD och med facit i hand är det uppenbart att isolering, rasiststämplingar, demonstrationer och avslöjanden om partimedlemmar, knappast har varit en framgång för dem som velat underminera SD. Tvärtom har agerandet snarare skapat misstro gent- emot övriga partier och spätt på martyrbilden. Alla som förstår sociologi inser att yttre fiender är det bästa medlet för att sluta leden och cementera åsikter. Det behövs uppenbarligen mer än vuvuzelakonserter och slogans som ”inga rasister på våra gator” för att inte bara nå de redan frälsta. Tre frågor synes mig viktiga att reflektera över.

1. Motivet

En återkommande motivering i valrörelsen var att en generös invandrings- och flyktingpolitik är bra för Sverige. Det tror jag också det är, både på kort sikt (med arbetskraftsinvandring) och på lång sikt (med flyktingmottagande). Men är det av själviska motiv (det är bra för oss) som vi ska öppna våra gränser? Mitt svar är nej. Våra gränser ska vara öppna, inte för att vi behöver det, utan för att människor som flyr för sitt liv behöver det. Du drar inte upp en drunknande i båten för att du tycker dig behöva hjälp att ro; du gör det för att personen inte ska drunkna! I en tid när de etno-religiösa utrensningarna i Syrien och Irak slår mot människor som en flodvåg från ondskans avgrund är det inte våra behov som är motivet, utan omsorgen om de drabbade.

2. Strategin.

Det ligger i demokratins livsluft att vi varken kommer med vapen och våld eller med förakt och utfrysning, utan att vi möts, lyssnar, argumenterar, kritiserar och tar ställning. Ofta tuff och tydlig ställning. Det finns en olustig ironi i det faktum att den antirasistiska rörelsen, som så riktigt vill förhindra ett vi och dom-tänkande, så ofta hamnar i just den attityd som man önskar motarbeta. Fast med andra vi och andra dom.

Efter EU-valet, när Feministiskt initiativ fick 5,49 procent och därmed tog plats i Europaparlamentet, spåddes partiet ett segrande intåg i riksdagen under hösten. Men vad skedde efter EU-valet? Praktiskt taget alla partier pratade feminism och lyfte jämställdhetsproblemen i samhället. Eftersom frågan inte ignorerades utan istället lyftes fram i ljuset, gick luften ur det, i jämförelse med övriga partier, mer enfrågeinriktade och extrema FI.

Det finns ju en mycket stor enighet om att Sverige ska fortsätta vara ett generöst och välkomnande land – i vilka andra frågor är sju av riksdagens åtta partier så samstämmigt eniga som i den frågan? Nu är det tid att inte bara försvara människors rätt att få en fristad undan våld och förtryck; vi måste också påbörja samtalet om hur människor kan få en framtid här. Vi är skyldiga, både de människor som kommer hit och de människor som oroar sig det främmande och nya, ett bättre svar än att bara upprepa ett mantra om öppenhet. Nu är det öppet; hur kan vi ta nästa steg? Här behöver både staten och samhället i dessa olika dimensioner – inklusive kyrkorna – lyfta blicken.

3. Engagemanget.

Den kristna kyrkan är inte partipolitisk. Församlingen ska inte driva politiska partier eller tala om hur människor ska rösta. Men församlingen ska fostra politiker – som med stor säkerhet kommer att finna olika partier inom vilka de vill verka – som vill vara med och skapa ett bättre samhälle. Det är i den kristna tron som människovärdet har sin starkaste motivering – alla är skapade till Guds avbild och älskade av honom – och i den kristna tron finns perspektiv som inspirerar till politisk aktivitet på många olika områden.

När det gäller frågor om öppenhet och integration är det livsviktigt att inte bara odla ett engagemang i den idépolitiska debatten, utan också att engagera sig i praktiken för människor. Här öppnar sig massor med möjligheter för den kristna församlingen att visa vad kärlek och omsorg betyder i praktiken. Den som lärt känna människor som flytt för sitt liv, människor som fortfarande har en dödsdom hängande över sig om de skulle tvingas återvända, får ett snabbt ett annat perspektiv på de politiska frågorna.

Tre komponenter tror jag är viktiga för utvecklingen av ett öppet och fritt samhälle:

Religionsfrihet – alla människor ska ha full frihet att själva välja religion och livsåskådning, uttrycka sin övertygelse och förstås också frihet att lämna en religion eller livsåskådning för en annan.

Religionsdialog – vi behöver lära känna varandra, förstå varandras övertygelser och historia och gå i dialog med varandra för att upptäcka områden av samklang och områden av friktion och motsägelse.

Religionskritik – vi behöver lära oss att tåla tuff utvärdering och kritik av vår egen övertygelse och ha friheten att framföra vår kritik mot det som vi menar är falskt och farligt.

Utan dessa tre komponenter töms det öppna och fria samhället på livsluft och motsättningar både inom och utanför kyrkan riskerar växa.

Foto: Helena Landstedt / TT
Foto: Helena Landstedt / TT
Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Bethel church
Ta emot inspiration från karismatiska förnyelserörelser, men fånga också upp de varningssignaler som finns. Bilden: Bill Johnson undervisar på bibelskolan i Kalifornien.
Foto: Christopher Visser
Foto: Christopher Visser