Debatt

Lärjungar eller ljumma kristna?

Jag påstår att våra frikyrkor och dess gudstjänster­ är som gjorda för att skapa ljumma kristna. Det skriver redaktören­ Holger Nilsson.

Rubriken till denna artikel visar på två helt väsensskilda kristna liv. Vi ställs inför dessa alternativ, men vilket är det liv som vi finner stöd för i Nya Testamentet?

Jesus var tydlig: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” (Matt. 28:19). Som det ser ut nu så nöjer vi oss många gånger med att göra människor till församlingsmedlemmar, inte lärjungar.

När det gäller ett ljumt kristet liv är det allvarliga ord som Herren säger till församlingen i Laodikea. Bland annat sägs: ”Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun” (Upp. 3:16).

Orden är omskakande och vi behöver bli just omskakade för att vi skall söka en förändring, ty en sådan behövs.

Vi har blivit passiva istället för aktiva kristna. Passiviteten har gått så långt att många sällan eller aldrig öppnar Bibeln själv och läser den. För en tid sedan kunde vi här i Dagen läsa om en undersökning som gjorts angående frikyrkomedlemmarna i Norge. Den visade att 40 procent av dem inte öppnade sin bibel under ett års tid! Mikael Tellbe, lärare på Örebro Teologiska högskola, sa i en kommentar att han misstänkte att det är något liknande i Sverige. Om inte en sådan signal förmår väcka oss över tillståndet, vad ska då göra det?

Hur har det kunnat bli så här? Ja, församlingarna själva får ta på sig ett stort ansvar. Verksamheten har inte den klara målsättningen att forma ett kristet lärjungaskap och efterföljelse. Även om den finns är man alldeles för otydlig i detta. Förkunnelsen är många gånger inte utmanande och uppmuntrar inte till ett praktiserande av den kristna tron.

Det verkar som om man tror att medlemmarna försvinner från gudstjänsterna om man utmanar dem.

Jag tror att det är precis tvärtom. Medlemmarna har år efter år hört budskap som de är välbekanta med och till slut tröttnar de därför att gudstjänsterna är så förutsägbara och välregisserade att man vet innan hur dessa kommer att bli.

Medlemmar som inte kommer regelbundet till församlingarna är nu så många till antalet att det i en del församlingar är runt en tredjedel som går troget, i andra cirka hälften. Jag tror alltså inte att det beror på att förkunnelsen varit för utmanande, snarare på alltför mycket förlamande, försiktiga och förutsägbara predikningar.

Var är de profetiska tilltalen från talarstolen och var är de profetiska hälsningarna från dem som bär på den profetiska gåvan att frambära budskap?

Den dimensionen har mer eller mindre tystnat. De uppmuntras knappt att använda den gåvan, den som Paulus särskilt uppmanar oss att söka. Nej, detta tilltal har i många församlingar stryps så att man inte spontant får förmedla sådana hälsningar.

Vad vi mer än någonsin behöver är att få höra Gud tala. Om vi ska få det så får inte budskapen vara anpassade så att de, som bibelordet säger, ”kliar i öronen”, utan en andesmord frimodig förkunnelse. Det senare är tilltalande, men tyvärr alltmer sällsynt om vi ska vara ärliga.

I dagens läge skulle följande rubrik för oss kunna sättas: Försiktig frikyrklighet. Istället för det som tidigare var mer relevant: Frimodig frikyrklighet.

Vi behöver en djupgående förändring. Många är nöjda med att besöka församlingens gudstjänst på söndagen.

Man låter det bli ett kvitto på att man är en god kristen. Men det kan vara ett självbedrägeri. Visst ska man gå till församlingens sammankomster, men det kristna livet får inte stanna där. Då blir det lätt ett föreningsliv, i stället för ett levande andligt församlingsliv.

Jag vill komma med det utmanande påståendet att våra frikyrkor och dess gudstjänster är som gjorda för att skapa ljumma kristna. Låt oss omgående sätta oss ner, analysera och inte vara rädda för förändringar – vi är i ett stort behov av det.

Det handlar om frikyrkan ska ha någon uppgift och framtid eller inte. Därför bör detta vara en fråga av högsta prioritet.

Holger Nilsson­, redaktör förr tidskriften Flammor

Fler artiklar för dig