Lärjungaskap i kärlek viktigare än tungotal

Ingemar Helmner har så rätt i sin artikel (Dagen 31/10) när han skriver: "Sant lärjungaskap handlar om att dö från sig själv för att vandra tjänandets väg i Jesu fotspår." Det handlar inte om mig och mitt. Det handlar om Jesus.

Den fylliga redogörelsen av tungotalets plats i kristen­heten som också finns med i samma nummer av Dagen präglas tyvärr av något helt annat. Här handlar det inte om Jesus. Här handlar det om hur många procent hit eller dit som talat eller inte talat i tungor, undervisat eller inte undervisat om tungotal. Som om det vore viktigt. Som om tecknet på en kristen fördjupning vore att tungotalet flödade över bänkarna.

Har vi alla glömt Paulus ord att "om jag talar både männi­skors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal"?

Har vi alla glömt att ”tungo­talet, det skall tystna”? Och att det som i slutänden är vår frälsnings enda grund är kärleken, så som den skänks oss i Jesus Kristus.

Där den finns – den tro som är verksam i kärlek – där kan det talas i tungor i både parti och minut men viktigast av allt är snoriga näsor som torkas, spruckna hjärtan som läks, ensamhet som bryts, omsorg som visas – i kyrka och församling. Anden, säger Jesus, ”skall förhärliga mig”. Det vill säga – den helige Ande är aldrig i centrum. Där står Jesus. Där finns hans kärlek till människorna.

Vilken belysande enkät det hade varit om den hade fokuserat på vad vi i våra olika sammanhang gör för vår nästa, hur kärleken vi mött i Jesus förs vidare, och hur många vi egentligen bryr oss om utanför vår egen välsignat tungotalande gemenskap!

Det är i alla fall mig totalt likgiltigt om 38 procent undervisar om tungotal eller 24 procent talar i tungor i gudstjänsten. En sund karismatik ställer aldrig gåvorna i centrum. Den andefyllda förkunnelsen om Jesus – den kan däremot föda både den ena och den andra av andliga gåvor och tjänster – till gagn för vår nästa.

I ett brevsvar till någon som undrat över hur hon egentligen har det skriver Hanna Ouchterlony, Frälsningsarméns pionjär: "Never mind me." Det vill säga: Strunt i mig. Det är inte jag eller mitt som är det viktiga. Det verk vi står i är större än oss.

Låt oss minnas detta. Så att vi inte tror att vårt umgänge med Gud, med eller utan tungotal, är världens centrum. Det är vad som sker utanför bönerummet, utanför gudstjänsten, när vi dör från oss själva och alla våra eventuella upplevelser, som tjänandets väg börjar.

Den går vi tillsammans.