Låt det fysiska bli heligt igen

Det som började med abort och fortsatte med dödshjälp kulminerar nu med förslaget från Liberala ungdomsförbundet (LUF) att staten skall sanktionera nekrofili och incest. Dessa tre områden förtjänar var för sig sin egen analys men samtidigt delar de en inte så blygsam röd tråd: Döden. Hur i all sina dagar landade klassiska liberala värderingar som individens autonomi, demokrati och ansvar för våra medmänniskor i samma åker som dessa tre dödsbringare?

För att finna svaret på denna fråga så måste vi gräva djupare än vad dagens interaktiva polemik på internet ofta tillåter. Det hela började med en idé som med ett ord kan kallas "oberoende", med ett annat ord för "individualism". Idén om oberoende planterade sina rötter i en mylla av romerskt bigotteri och maktmissbruk. I stället för att fortsätta söka en väg tillsammans med Rom avvek den protestantiska rörelsen från den romerska traditionen och idén om oberoende växte till ett träd med tusen förgreningar ända till våra dagar.

Vi kan förstå varför denna rörelse uppstod. Vi kan till och med rättfärdiggöra den på grund av det maktmissbruk som fortgick i den kyrka som de flesta protestantiska rörelser finner sina rötter i. Men faktum kvarstår, de idéer som nu läggs fram i olika politiska forum är en långväga konsekvens av att vi gick vår egen väg. Vi sanktionerade revolution och oberoende när vi gick den vägen. Vi ser resultaten i dag.

En av de mest fundamentala aspekterna av klassisk kristendom som snabbt försvann när katolska kyrkor rensades på fysiska objekt var den sakramentala förståelsen.

Som en reaktion mot de maktmissbruk många kardinaler och präster utövade och som en protest mot den tvingade, uppblåsta vördnaden för reliker och helgon förkastade många protestanter förståelsen av oss själva som sakramentala personer. Därmed utmanades insikten att all andlig verksamhet till slut uppenbaras i det fysiska, att vart vi än väljer att rikta vår uppmärksamhet så är det i den riktning som vi ägnar mest tid som vi kommer att finna vår mening och vår tröst (om vi avgudar mat så kommer vi antagligen bli överviktiga).

Det är ironiskt att den protestantiska rörelse som menade att rena kyrkan från avgudadyrkan i form av statyer och ikoner, i förlängningen har spelat en betydande roll i utformandet av den värdegrund som har producerat det rådande samhällsklimat som dyrkar skönhets­ideal, individualism och sekulär metod.

I kombination med den mekaniserade industriella revolutionen förlorade vi kärleken till transformation och föredrog transaktion. Sanning fick ge utrymme för effektivitet.

Som kristna blir vi förskräckta över de dialoger som nu förs bland unga politiker i Sverige. Vi undrar vart moralen tog vägen? Finns det ingenting som är heligt längre? Sanningen är att denna utveckling startade för länge sedan. Redan på 1500-talet bestämde vi oss för att ingenting fysiskt är heligt längre. Det är bara tron, idén, som räknas. När vi läser att det ligger på förslag att människor ska kunna donera sina döda kroppar för sexuella syften förfäras vi, och det med rätta.

Men om någon är förvånad finns det egentligen ingen anledning till det. I ett samhällsklimat som förlorat nästan all uppfattning av det sakramentala, att det andliga och det fysiska hör ihop och är beroende av varandra, finns det ju ingen anledning till att vörda och respektera de kroppar som har tjänat oss och som är tempel för den heliga Anden. Om idén är att allt är oberoende av allt annat kan jag ju använda allt och alla i min närhet för mina egna syften.

Som kyrka måste vi visa på en annan väg. En väg där vi är beroende av varandra och där vi värnar livet. Denna väg kan bara uppenbaras med integritet om kyrkan står enad, inte splittrad.

Freda’s klassiker ”Vart är vi på väg” stormar ut genom mina högtalare när jag skriver detta och jag kan inte annat än att ställa samma fråga.

Jakob Palm, präst i den Evangeliska ortodoxa­ kyrkan i Saskatoon, Kanada.