Jag kan använda de orden när det kommer till kroppstemperatur, hjärtats rytm, ett födelsemärkes utseende eller en tillvästkurva hos ett barn. Men jag kan inte använda det när jag diskuterar religion, personlighet, sexuell läggning, ras, utseende, klädsel, intressen med mera. Av alla de miljarder människor som bebor den här planeten kan det inte finns en mall som är standard när en människa betraktas från alla vinklar och perspektiv. Om någon påstår sig ha den, veta och har rätt att säga när en människa är normal eller inte skulle jag gärna vilja veta hur den är framtagen.
Sedan har vi lagar och regler som säger vad som är rätt och fel och som gäller lika för alla människor. Förhoppningsvis använder vi oss också av vårt förnuft när det kommer till hur det är ok att handla i olika situationer.
Däremot brottas jag lite med det naturliga och konstgjorda. Som mamma till två döttrar ser jag det extra tydligt i hur unga tjejer tidigt börjar förändra eller förbättra sitt utseende med större och mindre ingrepp. Hur liv så lätt kan målas till ett konstverk utan ett slintande penselstreck. Hur bristen på "dåliga" foton gör att jag nästan omedvetet höjer kraven till orimliga på mig själv och andra. Hur svag vår förmåga är att dela med oss av det jobbiga och inte helt så perfekta i våra liv. Hur vi sminkar bort alla livets ojämnheter.
Det är en ytlig hets som är svår att motstå. Ser inget fel i att vårda sitt yttre eller viljan att vara fin, uttrycka sig i kläder och så vidare. Min upplevelse är att vi aldrig når någon balans mellan det yttre och inre, vilket gör oss till vackra men platta och sköra bokmärken.
Ett motgift har jag hittat som i alla fall fungerar på mig. Jag har hittat den plats inom mig där jag är den jag är skapad till att vara, oberoende av utseende, yttre omständigheter, relationer, jobb, hälsa med mera. Jag tvingar mig själv att skala av alla lager och hitta den inre kärna av ren existens.
Där finns en styrka jag inte tidigare påträffat hos mig själv. Där härskar inga tankar eller känslor. Inget värderas. Inget döms. Där råder kärlek utan krav. På ett sätt är det skrämmande. Som att släppa kontrollen över livet för att i nästa stund inse att det är just då jag hittar det.
Att vårda sitt inre i samma takt eller om inte mer än sitt yttre tror jag kan leda till en bättre mental och själslig hälsa. Vi blir grundade i oss själva. Vi bygger på något som inte blåser omkull så fort livet härjar med oss. Det är värt att investera tid i det tidlösa, att koppla loss sig ifrån det fysiska livet ibland och bara vara i den nåd på vilken allt beror.
Tina Falltorp, Jönköping