27 september 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Linus Owman: Ingen konferens kan ge tillräckliga upplevelser för att orka ett år till

Synsättet på oss själva som konsumenter i stället för agenter är en allvarlig utmaning som förstärks av coronakrisen, skriver Linus Owman.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter.

När kriser kommer brukar kristna tala om att det ytterst sett är Gud som tillåter skeendet som gör att strukturer, rutiner och till och med samhällsordningar skakas. I samband med att Gud ”skakar” en tidsepok, ett system eller ett samhälle tycks det också vara så att vissa saker skakar sönder, och att annat skakas på plats, inför den nya verklighet som ska uppenbaras, exempelvis efter coronakrisen.

I delar av kyrkan finns föreställningen om att en sista stor väckelse ska komma över världen och föra ett stort antal människor till Kristus innan tidens slut. I varje generation finns män­niskor som hoppas att detta ska ske under deras livstid. Jag tror denna föreställning, sann eller inte, passiviserar oss, eftersom vi tror att allt på något sätt ändå kommer att ordna sig genom ett gudomligt ingripande som vi inte har med att göra (annat än genom att ivrigt be om den). Min fråga är vilka människor som vi tänker oss kommer att agera i en sådan väckelse, i den mån den inträffar under vår livstid.

Som jag ser det är en av de saker som skakas, just i detta ögonblick, hela den kristna (framför allt den frikyrkliga) verksamhetsmodellen. Denna har länge byggt på den problematiska uppdelningen av våra församlingar i en professionell del och en övrig del. Den professionella delen, med en frikyrkligt populär term, de som ”tjänar Herren på heltid”, utgörs av avlönade församlingstjänare och den verksamhet dessa driver. De övriga utgörs av församlingsmedlemmar som konsumerar de tjänster som kyrkan erbjuder och i gengäld ger gåvor och kollekter (och ibland sin tid) för att understödja det pågående arbetet. Ibland kallas denna kategori kristna för ”lekmän”.

Det som sker under corona­krisen är en accentuering av något som pågått under lång tid, där vi blivit globaliserade kristna individer som öser ur källor från nätet, men som saknar vardaglig förankring i en kristen gemenskap som förändrar de liv vi dagligen lever. Men det kristna livet är tänkt att levas i en nära och innerlig gemenskap med våra syskon, och även i våra familjer och på våra arbetsplatser under veckans alla dagar. De utmaningar vi alla, men kanske främst våra ungdomar, möter från det omkringliggande samhället väcker frågor som ford­rar både analys och undervisning till mognad, men även till förståelse av vad kristet liv innebär i praktiken, bortom individuella åsikter och preferenser.

Det finns ett eftersatt arbete inom församlingen i dag att vara en plats där människor får möjlighet att mogna på andra sätt än genom den mognad som sker genom att vi lever, gör erfarenheter och åldras. Det finns ett barnaskap i Gud som är vackert och vår ytters­ta identitet.

Men det finns även en kallelse till mognad och till att ”lägga bort det barnsliga” (1 Kor 13:11) och inte längre ”drivas hit och dit av varje vindkast i läran” (Ef 4:14). Synsättet på oss själva som konsumenter i stället för agenter (de som handlar på uppdrag) är en allvarlig utmaning för oss. Inte minst när en stor del av oss ”lekmän” i kyrkan vant oss vid att vara åskådare, i stället för spelare.

Den personliga vandringen är en vandring tillsammans med syskon. Vi kan inte i ensamhet podd-lyssna oss fram till det kristna liv som ska levas. Och inga konferenser i världen kan ge oss de upplevelser vi behöver för att orka ett år till. Vi kan inte heller plugga eller läsa oss till detta kristna liv. Det kristna tron är en helhet av tänkande och görande som behöver erövras genom praktik och gemenskap.

Helig vandel behöver övas i grupp. Det kan ske på flera sätt. Att applicera det bibliska ordet på våra liv och agera, i stället för att bara bli mer pålästa. Att älska kyrkan utifrån hennes kallelse till kropp och brud, och inte utifrån våra preferenser. Men också genom att utmana mönster, modeller och kultur som inte formar våra församlingsmedlemmar till lärjungar, utan vilka reducerar dem till medlemmar, konsumenter och recensenter.

Det finns ett talesätt på engelska som innebär att man i en given situation får förmåga att ta sig an utmaningen man ställs inför (på engelska: ”to rise to the occasion”).­ Det är nog så här vi ofta ser på oss själva, att när det värsta händer och allt går åt skogen kommer vi att resa oss, församlingen kommer att resa sig. Men detta är en lögn. Vi kommer i stället att falla till den nivå till vilken vi är förberedda. Vi kommer inte att bli dem vi är tänkta att vara när det krävs, om vi inte redan nu förbereder oss i liv och beslut. Vi är nämligen dem vi väntar på.

Kyrkans framtid vilar på dess förmåga att tillsammans med Herren formera sig till en rörelse av kristna människor på alla platser i samhället, i alla samhällsklasser, i alla samhällsområden, och på alla arbetsplatser. Och ja, detta kräver förändringar, både i det egna hjärtat och i hur vi bygger och leder församlingar. Vår framtid är inte oberoende av vad vi gör just nu. Om vi längtar efter att Herren ska gripa in, bör vi vara förvissade om att det kommer att ske genom att vi som kristna sätts i rörelse. Vi är Herrens arbetslag och utförare (Ef 2:10, "workmanship", KJV).

Så, i en tid av sekularisering, ökande marginalisering och sviktande mod, vad är det vi väntar på? Vi är dem vi väntar på.

Linus Owman, styrelseledamot SEA, vice ordförande ICCC

Fler artiklar