Lovsången har ett eget uppdrag

Lovsången är annorlunda och med ett eget uppdrag, skriver Kerstin Klason.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

I Dagen den 5 juni publicerades en debattartikel om gudstjänstmusiken av Gunilla Lundgren.

Som vanligt är det psalmsång (i det här fallet pingströrelsens Segertoner) kontra modern lovsång som blir det stora diskussionsämnet. Jag tror att det är just här, i jämförelsen mellan de båda, som orsaken till den låsning som hindrar ett gott möte i gudstjänsten, gömmer sig.

Jag menar att lovsång, så som den var tänkt att fungera, faktiskt inte alls är en ersättning för annan gudstjänstmusik. Lovsången tjänar ett annat syfte, nämligen att förena gudstjänstfirarna i en gemensam och samstämmig tillbedjan.

Lovsången är alltså inte en musikstil som är utbytbar mot en annan.

När jag växte upp (tror att jag är ungefär samma ålder som Gunilla Lundgren) förekom inte lovsång på det sätt vi ser i dag. Då hände det i stället att mötesledaren uppmuntrade till gemensam bön och ”lovsång”, trots att varken instrument, melodier eller storbildsskärmar var inblandade.

I stället utbröt det som i pingstsammanhang ofta benämnts som ”bönebrus”. Folket i bänkarna riktade sin bön och tacksägelse till Gud med sina röster och med egna ord som inte kunde urskiljas i ”bruset”, men ändå, på något sätt, skapade en böne- och tacksägelsegemenskap. Som barn var jag ­ibland fundersam över varför man talade om ”lovsång” när ingen bevisligen sjöng.

Numera tror jag att jag fått ihop det. ”Bönebruset” och vår tids lovsång är uttryck för samma sak – tillbedjan. Och jag tror faktiskt att det är så lovsången ska betraktas och användas.

Att den leds av musiker och försångare är bra. Det ger inriktning och fokusering. Och den som någon gång deltagit i lovsång av detta slag kan möjligen också vittna om att den begabbade enformigheten och tjatiga upprepningen faktiskt blev en vägledare in i en helig närvaro.

Tyvärr tycker jag att lovsången numera, åtminstone så som jag ofta möter den, själv har omskapat sig till en musikstil bland andra, och – och nu sticker jag ut hakan – tillhanda­håller en lockande plattform att uppträda på.

Ofta skönjer man också en ambition att ständigt komma med nya melodier och text­slingor. Församlingen får fullt upp med att hitta rätt i märkliga rytmer, svårsjungna ordvändningar (inte sällan obearbetade anglicismer eller onaturligt konstruerade rim) och – ibland halsbrytande – tonsprång i en melodi som kan vara svår att urskilja.

Det som blir lidande i detta är givetvis möjligheten att verkligen ge sig hän och rikta uppmärksamheten mot den som faktiskt är föremålet för alltihop. Och då har lovsången hamnat långt utanför sitt syfte.

Om lovsången ska fungera som gemensam tillbedjan i gudstjänsten så måste den ha en form som gör den lättillgänglig och lätt att ta till sig. Och självklart kan man också använda många av de skrivna – och för många välkända – lovsånger som ingår i psalm- och sångböcker för detta syfte.

Med detta sagt vill jag ändå understryka min poäng, nämligen att där lovsången används som den är tänkt, så är den alltså inte ”i stället för” annan församlingssång. Lovsången är till sin natur något annorlunda och eget – med ett eget uppdrag.

Så betraktad lämnar den ju också utrymme för en massa olika sätt att hylla Herren i sång och musik, i ett musikliv som tar vara på och värderar den sångskatt som så många älskar och som ligger invävd i kyrkans historia och tradition, men också i ett musikliv som tillåter sig att förnyas och utvecklas i sin egen tid.

Kerstin Klason, frilansjournalist

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan