Debatt

Luther i alla ära – viktigast är Jesus

Jag inte tro att jag är något – jag ska veta det!

1 av 2

Som 19-åring sökte jag in och fick gå på folkhögskola ett läsår. Där talades det om Martin Luther särskilt i ämnen som kyrkohistoria och troslära. Vi läste och studerade, bland annat Romarbrevet, och fick lära oss om trons rättfärdighet. Detta var som att lite grand ana en hemlighet, en skatt – och mitt sökande tog ny fart på allvar. Vi lärde oss också om det allmänna prästadömet. Tänk, att jag skulle ha mandat att utföra ett nöddop om läget krävde det! Kan detta vara sant?

Martin Luther hade till en viss del påverkat den miljö där jag växte upp. Att ha tillgång till Bibeln på svenska, att varje enkel syssla är något gott och viktigt, att musik kan vara en bärare av Evangeliet, att det är viktigt att lyssna på Ordet – detta var något som uppmuntrades hemma när jag växte upp.

Detta att vara älskad som den jag är var svårt att förstå, särskilt i tonåren. Men Luther säger ju faktiskt: "Jag tror att Gud har skapat mig ..." och att "jag skall vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet." Men i konfirmations­undervisningen fick vi inte lära oss Luthers förklaringar till Lilla katekesen utantill, så som man fick det för länge sedan. För mig hade det faktiskt varit bra om jag hade pluggat in dessa texter. Om man verkligen ska förstå innehållet i en text behöver man ha läst hela och inte bara inledningen. Att läsa Luthers förklaringar till Trosbekännelsen gör i alla fall mig väldigt gott.

Men jantelagen satt djupt. Detta berodde snarare på tidsandan: Att jag duger och är älskad utifrån resultat, hur jag ser ut, hur jag klär mig, hur eller vad jag gör och vad jag ska bli. Jag trodde att det var detta som gav mig ett värde. Därför skapade också valet av yrke mycket oro hos mig.

I kyrkan anade jag något annat – en kärlek och att få bli sedd utanför familjen. Den drog mig in i gemenskapen som nästan helt fick ersätta umgänget med jämnåriga i det lilla samhället under tonåren.

Jag hade länge en felaktig förståelse gällande Luthers uttryck om att vara ”samtidigt rättfärdig och syndare”, att dessa två begrepp skulle vara likvärdiga som sanningar. Var jag hedning eller kristen, ett litet fattigt barn, eller ett barn till en kung?

På senare tid har jag fått lära att min sanna identitet inte är att vara syndare. Enligt Paulus ska vi se på oss själva som döda för synden, men att vi lever för Gud. ”Det gamla är förgånget, något nytt har kommit.” Fokus behöver ligga på att jag är rättfärdig i Jesus Kristus. Min identitet som kristen är att vara på ”livets område”, att ha gått från mörker till ljus. Jag är befriad, förlåten och ett Guds barn på grund av Jesus Kristus. Jag dör bort från jagiskheten men inte från mitt jag.

Om jag betonar att jag är en syndare blir det inte alls bra. Detta leder till självförakt och vilsenhet.

Hur är det? Säger Luther att kristendomen har en pessimistisk syn på människan? Bibeln beskriver att jag är skapad ”så övermåttan underbart”. Där jantelagen och det dåliga självförtroendet har fått härja fritt, behövs också detta: ”Du är någonting! Du är underbart skapad, det är viktigt att du finns här.” Och ”våga tro på dig själv, att du kan, att du får, att det går”. Därtill behövs att ”du är mer än du har blivit” och ”bli vad du är”. Enligt Bengt Pleijel ska jag inte tro att jag är något – jag ska veta det!

Visst har Martin Luther påverkat mig. Men vi människor är ju bristfälliga både när det gäller att förklara och att förstå. Missförstånd och missuppfattningar är vanliga och kan ställa till det. Luthers största påverkan, är i alla fall hans morgonbön (Jag tackar dig Gud, min käre himmelske Fader) som är så personlig och användbar, men också "Den lilla katekesen" och "Vår Gud är oss en väldig borg" en av hans psalmer.

Vilken omsorg från Gud, att vi får hjälp genom varandra också! Vänner, själavårdare, författare och präster betyder mycket. De kristna som gått före, som fört kunskapen vidare och vittnat om tron är också mycket viktiga, men allra viktigast ändå, är den personliga relationen till Jesus!

Maria Nilsson, logoped Uddevalla

Fler artiklar för dig