Människor lämnas övergivna och famlande

Den turbulens som uppstått i det kristna Sverige efter Ulf Ekmans annonsering av sin konvertering till den katolska kyrkan måste föras ner en bit från de teologiska hårklyverierna till en mer mänsklig nivå. Det går inte att värja sig mot att detta är en svårtförståelig och chockerande nyhet och drabbar hårt enskilda människor.

Ett av de argument som Ekman för fram är den ständigt pågående fragmenteringen av kristenheten i nya grupperingar och att han ser katolicismen som en större sammanhållen enhet. Han har ju verkligen bidragit till denna avknoppning då han bildade Livets ord. Jag tänker på alla rättroget sökande och varma frikyrkokristna, som drogs till det nya som var på gång i Uppsala. Dessa människor som alltid söker det levande uttrycket av den kristna tron och hela tiden vill nå fram till det sanna uttrycket av ursprunget från Jesus och apostlarnas undervisning. Godmodiga och är ärligt menande. Dessa kristna bröt sig ur sitt sammanhang under ofta uppslitande sårande former. Lämnade nära vänner och släktingar kvar i sina församlingar för det de såg som ett riktigare sätt att leva ut sin tro på och anslöt sig till Ulf Ekmans församling.

När jag tar del av ett vårseminarium på en dvd som Ekman håller framgår det tydligt hur han i sin predikostil driver sin publik med sin hänförelse in i en stark trosviss anda. Han lyssnar inte in sin publik utan driver den och kan i sin egen hänförelse be den om applåder för sitt eget budskap. Han lämnar inga konstpauser för egen reflektion. Man har ett val att följa med i hans hänförelse eller gå därifrån. Det ger inte så mycket utrymme för egen eftertanke.

Hur ska alla dessa godmodiga kristna förstå att den kyrka som Ekman fördömt nu skall bli hans hem? Jag undrar var Ekmans känslor för dessa nu utlämnade människor finns famlande i en svår övergivenhet och tomhet.

I allt detta har Ekman ett stort ansvar.

Roland Sennerstam